Depeche Mode är fortfarande intimt förknippade med syntpop, genren som de själva var med och etablerade för drygt 30 år sedan.
När jag lyssnar på bandets trettonde studioalbum så är det dock en helt annan sorts genrebeteckning som hela tiden dyker upp i mitt huvud: syntblues.
För det var ju väldigt länge sedan Depeche Modes musik handlade om ett ystert blippbloppande och studsig danspop.
Här svettas och frustar David Gahan mer än någonsin och sjunger märgfullt ovanpå slingor och riff som är både skitiga och svängiga.
Det är som om man skulle ta avancerad ingenjörsvetenskap, effektiv industridesign och ett glänsande centraleuropeiskt industrilandskap och placera det mitt i Mississippideltats fuktigaste träskmarker.
Kring 1990 inspirerades Depeche Mode av den dåtida house- och technovågens trumprogrammeringar. Sedan skaffade sig Gahan tatueringar, lät håret växa och knarkade ihjäl sig innan han i sista stund drogs upp ur avgrunden och återupplivades. Traumat sammanföll med grungevågen och bandets musikaliska nytändning Songs of faith and devotion, ett album som lyckades förena brittisk elektronisk pop med gitarrmangel, gospel och dramatiska fonder.
Om gruppen hade tagit intryck från nutidens strömningar på samma sätt så hade Delta Machine förmodligen låtit som en dystrare version av kommersiell arenahouse.
I stället färdas de vidare i ett helt eget Depeche-universum fullt av skeva ljud, skräckfilmsackord och refränger i moll som inte fäster direkt utan smyger sig på.
Grunden består av torra, vassa basgångar och syntstötar som sedan får sällskap av suggestiva kör- och stråkliknande ljud med massor av rymd. Och David Gahan fortsätter att bli en allt större sångare för varje album.
När han inte är nere i källaren och rotar efter de mörkaste, vibrerande tonerna så reser han sig upp mot nya höjder. I refrängen till Should be higher kommer han nästan upp i falsettnivå och då blir dynamiken total och effekten förlösande.
Delta Machine kommer inte att ge Depeche Mode särskilt många nya fans. Det här är ingen platta man öser radiohits ur. Däremot är den en riktig godispåse för oss redan invigda, och vi är som bekant många världen runt.
Hur väl plattan står sig i förhållande till bandets många klassiker får tiden utvisa, men klart är i alla fall att de här karamellerna tål att sugas på, ända fram till dess att Depeche Mode äntligen kliver ut på scenen som största attraktion på Peace and Love i Borlänge 29 juni.