Bloddrypande barberare

Det är en mäktig skildring av sorg och hämnd. Efter 15 år kommer Todd tillbaka från den förvisning han blivit oskyldigt dömd till. Hans enda tanke och livsdröm är att få ge igen på dem som var skyldiga till att hans liv förstördes. I första hand rör det sig om domare Turpin, gestaltad av en sedvanligt välspelande Alan Rickman.
Todd startar sitt blodiga hantverk, med god hjälp av Mrs Lovett (Helena Bonham-Carter) som gör köttpajer på hans offer. Det är definitivt ingen film att äta till även om dödandet och malandet görs i stilistisk form.

Den mörka skildringen tas väl om hand av dekoren. Det är skuggor, svart rök, djupgråa, vittrade stenväggar och smutsiga fönster och golv. Mängder av fyndiga, roliga och vidriga detaljer strömmar fram så det gäller att vara mycket uppmärksam för att inte missa dem. Burton brukar kunna skapa fantastiska miljöer och det frossar han i även här.
Depp och Bonham-Carter har en bra kemi tillsammans, även om deras rollfigurer inte har det. Mrs Lovett är tydligt förälskad i Todd medan denne bara älskar sina rakknivar och är blind för allt annat än sin vedergällning. Som åskådare ser man tydligt att han skulle kunna få till ett hyggligt liv om han släppte efter på detta. Båda skådespelarna klarar sången överraskande bra.

Som kontrast finns det unga kärleksparet där det fortfarande finns ett visst hopp trots alla hinder.
Svagaste delen är musiken. Trots att det är musikalernas Rolls Royce, Stephen Sondheim, som komponerat är den märkvärdigt intetsägande. Utan den starka historien hade det blivit ganska platt. Mest kan den liknas vid en modern genomkomponerad opera där helheten och flödet är viktigare än ariorna.
Men ett fantasieggande och överdådigt skådespel är det på många sätt där man får fler nyanser av svart och grått än man trodde fanns.