Bleka människoporträtt men maffiga bataljscener

I slutet av förra filmen befann sig Arn i Palestina som tempelriddare och hans älskade Cecilia var inspärrad i kloster. Båda måste avtjäna sin dom och åren går. I Sverige - som här ska tydas som Västra Götaland - fortsätter striden om kungamakten mellan folkungar och sverkerssöner. Än är det ett par generationer kvar till något som kan liknas vid Sveriges vagga.
Författaren Jan Guillous digra verk om jättehjälten Arn var förstås svår att komprimera till under fem timmar på film. Mycket måste offras ändå även om inte all barlast som kastades överbord var av ondo. Guillou är minst sagt omständlig i sina böcker och ytterligare bevis på hur framstående fantastisk Arn är än vad filmerna bjuder behövs inte. Än mer än den guillouska figuren Hamilton är Arn vår James Bond, en man att upprätta nationens förfallna ära.

Kvar som tydlig hinna är dock också författarens tillkortakommanden. Arn är mer en idé än en människa och schablonerna är tyngre än en stridshäst. Något säger det att den mest gripande scenen i filmen är just när Arns häst dör.
Annars bryr man sig fortfarande inte så mycket i karaktärerna. Händelserna hastar rapsodiskt förbi och allt förändras utom hjälten och hans Cecilia som tycks förbli evigt unga. Hela historien är ungefär som jag upplevde världen i mina drömmar som tioåring: kunna rida, slåss med svärd, rädda världen eller någe'. På stranden skulle min älskade stå och vänta - och vänta. Det gör också Cecilia hur länge som helst. På det viset är berättelsen nästan gammaltestamentlig i sina cementerade könsroller.
Det är ju lite blekt då historien rymmer hur många spännande delar som helst egentligen. Med en mer dedikerad regissör och kanske lite mer spännande rollbesättning hade Arn lyft ordentligt. Men det är svårt att göra film av den här perioden. Tre solar ska inte ordas om men Kingdom of heaven är samma ställe och tid, inte heller särskilt lyckad. På något vis verkar personligheterna försvinna bakom rustningarna och nunnedoken.

Vad får man då? En del maffiga bataljscener med klass, vackra hästar och sköna landskap som varierar från brännande het öken till fuktgröna svenska skogar. Jan Guillous vilja att visa araberna på samma villkor som väst är ett lovvärt inslag, Saladins och Arns tal om att i framtiden ska vi leva i fred är ju skrämmande aktuellt som fåfäng förhoppning i dag också. Det är även ganska spännande på ett ungdomsbokligt sätt.
Joakim Nätterqvist är bättre i den här filmen med betydligt större pondus, vilket också går igen i utvecklingen hos rollfiguren. I övrigt är det ojämnt där Sofia Helin har en otacksam roll i att antingen försöka se trånande ut eller djupt bedrövad. Hela filmen sammanfattas på något vis i deras kärleksmöten: det saknas must och riktiga känslor men det är gediget gjort.

Bleka människoporträtt men maffiga bataljscener

Glädjande nog är Arn - Riket vid vägens slut ett par snäpp bättre än Arn -Tempelriddaren. Mindre roande är att flera av problemen finns kvar. Arnfilmerna blev inte helt lyckade men håller att se med en viss behållning.