Sandy Patterson är en medelålders, tråkig man med fru, två barn (tredje på väg) och mellanchefsjobb som ekonom på ett alldagligt företag. Endast en sak sticker ut – hans kvinnoklingande namn.
Detta namn ställer till det för honom rejält när det kapas av bedragaren Diana (Melissa McCarthy), specialiserad på att stjäla identiteter. Vips är Sandys (Jason Bateman) alla kreditkort spärrade, ett hägrande toppjobb riskerar att gå upp i rök och som grädde på moset hotas han av fängelse för knarkbrott.
Övergiven av rättvisan måste nu Sandy själv hitta sin bedragare, och färdas med henne över halva USA till hemstaten Colorado inom loppet av en vecka, för att kunna få rättsida på problemen.
Låt oss bara säga att denna färd inte blir helt smärtfri.
Identity thief känns ofta som en rätt gammaldags film. Det omaka paret som tvingas samman, inledningsvis hatar varandra men under resans gång finner kvaliteter hos den andra och sedan växer som människor, är som taget ur en typisk 80-talsrulle. Filmen är också kryddad med rätt taffliga actionelement från samma era – duon jagas av såväl en redneck till prisjägare som en lönnmördarduo med tveksamma kvaliteter.
Det som gör att Identity thief trots allt är helt okej som söndagsunderhållning framför teven – om än inte som biofilm en fredagskväll – är insatserna från Jason Bateman i allmänhet och Melissa McCarthy i synnerhet. Den senare blixtrar till i några riktigt roliga scener som den utåtagerande bedragaren Diana, och Jason Bateman har som vanligt en finkänslig förmåga att skapa komik ur en blek rollfigur. Inte så konstigt kanske, med tanke på att han i princip spelat samma typ av stillsamma, underfundiga kille under hela sin karriär.
Men som helhet räcker det inte, Identity thief är överlag en rätt blek film. Den saknar, om den billiga poängen tillåts, identitet.