Bländande vackert

Handlingen i Försoning tar sin början en stekhet sommardag på godset hos en brittisk högreståndsfamilj 1935. Briony misstolkar några saker hon ser försiggå mellan sin storasyster Cecilia, spelad av Keira Knightley, och hushållerskans son Robbie, som gestaltas av James McAvoy. De är förälskade, Briony drivs förmodligen av svartsjuka när hon tror sig se Robbie begå en våldtäkt mot en av familjens gäster.
Joe Wright översätter Ian McEwans prisade roman till bländande vackra bilder och låter ett musikaliskt ljudspår ackompanjera dem, stundtals med interfolierat skrivmaskinsknatter. Det sistnämnda väl överensstämmande med romanen, där den åldrade Briony, vid det laget en etablerad författare, gör en slutsummering av hur livet blev i romanform.

Troheten till den bokliga förlagan är stor, till och med sättet att skildra samma händelse ur flera vinklar, något förskjutet, finns med. Alldeles i detalj lika är det dock inte, även den som läst boken kan ha behållning av filmen.
De somriga naturbilderna i filmens början tycks besjälade av mättad högsommar, men också av en tryckkokande förkrigsstämning. Keira Knightleys smaragdgröna aftonklänning slinkar sig mjukt runt henne, när dagen går mot djupblå natt. Andra världskrigets fasor draperar sig likt en smärtsamt blågrå operakuliss på en strand någonstans i Frankrike. Men under de här scenerna är man tacksam att romanens krigsskildring tonats ned något. Detsamma gäller bilderna från det Londonsjukhus, där 18-åriga Briony för tjänstgöra som sköterskeelev under samma krig, även om det finns en del hemskheter här också.

Precis som i regissören Joe Wrights förra film, Stolthet och fördom (2005), har bilderna har en sällsam musikalitet med poetiska kvaliteter. Båda filmerna är exempel på ovanligt lyckade filmatiseringar av kända och hyllade romaner. Båda har också en mycket bra Keira Knightley i en huvudroll.
Försoning har redan nominerats till ett flertal Golden Globepriser och är förhandsfavorit till Oscarsgalan. En inte alltför vild gissning är att den kammar hem åtminstone ett par av dessa statyetter.
Filmen har episka kvaliteter, med ett genremässigt syskonskap med exempelvis Den engelska patienten (niofaldig Oscarsvinnare 1997), dock utan att nå upp till dennes berättarmässiga intensitet. Några formsvackor i tempo drar ned helhetsintrycket och riktigt gripen blir man först i slutscenerna. Men på det hela taget är det en vacker inledning på bioåret 2008.

Bländande vackert

En brådmogen tolvåring kan ställa till en del. För den tolvåriga Brionys del får hennes beskäftiga handlingar konsekvenser inte bara för henne själv utan också för minst två personer till under decennier framåt.