Bländande musikalisk skärpa

Konceptet är nästan löjligt enkelt. Samla ihop ett band och låt det framföra odödliga Beatlesklassiker. Varva med några sketcher kring aktuella ämnen och krydda med ett par överraskningar.Idén skulle kunna avfärdas som beräknande och folklig i överkant, ja nästan lite Bert Karlsson-aktig.Men alla dessa fördomar kommer genast på skam när showen väl sätter igång. Är musiken så här väl framförd spelar det ingen roll att vi har hört den förut, eller att själva namnet Beatles redan på förhand garanterar publiktillströmning.Gunnar Danielssons ljusa popröst är som klippt och skuren för Beatlesrepertoaren. När han ensam framför While my guitar gently weeps uppstår den där bluesiga kombinationen av precision och nerv som är så svår att uppnå. Som enda kvinna och yngst i gänget har ensemblens nya tillskott Ninni Bautista också en nyckelroll. Hon tillför otroligt mycket, både som soloartist och stabil körsångerska. Under en hejdlös parodi på en tokwailande Christina Aguilera, får hon visa upp både sin komiska ådra och sitt imponerande vokala register.Röd tråd saknasDet som saknas i den andra upplagan av Yeah, yeah, yeah är en tydlig röd tråd. Kopplingen mellan sketcher och musik är ganska tunn. Stadsjeepar, dokusåpor och Lars Ohly har inte mycket med Beatles att skaffa, även om vänsterledarens påstådda "Lennonism" förstås är en fyndig poäng.Teaterapan Paul Kessel ikläder sig en clownliknande roll och står för mycket av den fysiska humorn i föreställningen, medan John Fiske representerar den lågmälda och brittiskt näbbiga satiren. Det är dock musiken som driver föreställningen framåt, och låtarna är valda med stor omsorg. De mest sönderspelade klassikerna har gallrats bort till förmån för aningen mer undanskymda mästerverk som exempelvis For no one och Here, there and everywhere. Med andra ord är den här showen ett också utmärkt tillfälle att återupptäcka Liverpoolbandets storhet på nytt.