Bländande Dylanporträtt

Filmen är något för lång, två och en halv timme, annars är det högst roande, intressant och nyskapande.
På papperet kändes det en aning oroande inför visningen av I' not there. Idén att närma sig myten Dylan genom att låta denne spelas av sex olika skådespelare, däribland en kvinna och en ung svart kille, lät intressant men lagom för en halv timmes tv-program. Men jag borde inte ha underskattat regissören bakom underfundiga filmer som Far from heaven och Velvet Goldmine.

Fenomenet Bob Dylan har gäckat de flesta sedan starten. Han själv har varit som en kameleont på anrikat koffein med sina personlighetsbyten och plötsliga tvärvändningar. Det mest förvånande har varit att han under sin långa karriär ständigt gjort så bra musik.
Under snart ett halvt sekel har han av många betraktats som det närmaste ett substitut till Fadern, Sonen och någon av profeterna man kan komma. Lite snopet blev Dylan själv högst påtagligt traditionellt religiös under resans gång. Dessutom har han ständigt förnekat att han skulle vara någon som helst ledare.

Det är svårt att säga vilka som kan ha störst behållning av Todd Haynes film: fanatikerna, häcklarna, de som vet allt eller de som vill veta. Eller de som bara vill roas.
En gissning är att det bäst att vara påläst men inte troende. De största fansen kanske kan känna sig trampade på öronen men har man inget förhållande till Dylan kan det å andra sidan bli lite poänglöst. Roligt har man garanterat under filmens gång. Haynes gör ett fullkomligt huvudlöst framstupa svanhopp rätt in i Dylanmyterna, och möjligen "sanningarna". På det viset kommer han också nära den inte närvarande huvudpersonen.
Hans film berör mycket, detta både som tidsdokument och som personskildring. Det blir förstås extra känsligt när nyligen bortgångne Heath Ledger spelar en Dylan med vårdnadsbekymmer. Det finns ju rykten att sådant möjligen påverkade Ledger själv.

Skådespelarinsatserna är storartade. Lustigt nog är det ändå en kvinna, Cate Blanchett, som känns närmast Dylan själv. Hon har förstås en tacksam period att gestalta: hans avhopp från folkmusiken och det begynnande europeiska genombrottet.
Haynes kastar sig vilt kronologiskt fram och tillbaka. Eftersom Dylan spelas av olika personer i olika perioder blir det ändå lätt att hänga med.
Filmen genomsyras förstås av musiken. En hel del är originalinspelningarna och annat framförs förtjänstfullt av skådespelarna.

Som helhet en överraskande bra film, mästerlig om den hade varit en halv timme kortare. Alla med minsta intresse för Robert Zimmerman, alias Bob D, bör se detta. Någon ny ingång kan den säkert bjuda på för alla.

Bländande Dylanporträtt

Todd Haynes har gjort ett bländande fyrverkeri, ett högst egensinnigt porträtt och en tolkning av ikonen Bob Dylan i filmen I'm not there, skriver Björn Stenberg.