Böckerna täcker väggen från golv till tak och Anna Liv Jonsson känner sig hemma. Båda hennes föräldrar var aktiva på V-Dala nation under 1970-talet, hennes pappa som bibliotekarie här i nationsbiblioteket.
Det är det största privatägda biblioteket i hela Sverige, förutom Kungens bibliotek, säger hon lite stolt.
Anna Liv Jonsson har själv också varit engagerad i nationen på olika sätt och har suttit med på en mängd gasquer, baler och sexor. De där middagarna som för utomstående nog kan te sig ganska märkliga med sina sånger, tal och högtravande traditioner. Men studenterna som går på dessa sittningar, hur är deras upplevelse?
Det var det Anna Liv Jonsson ville ta reda på när hon bestämde sig för att skriva en masteruppsats inom socialpsykologi om nationernas sittningskultur. Genom intervjuer och egna observationer har hon framför allt tittat på hur olika ritualer under en sittning går till.
Sittningarna är ett tydligt exempel på vad som händer när ritualer fungerar och vad som händer när de inte gör det. Om alla sjunger en sång, och några bara sitter och pratar till exempel, så störs gemenskapen. Alla måste vara med på vilka regler som gäller.
En särskilt viktig ritual under sittningen är sången.
Här deltar alla på samma villkor. Ingen observerar, alla är aktörer. Sången är också en tillhörighetsmarkör, ett effektivt sätt att få nya att känna sig som en del av gemenskapen.
Anna Liv Jonsson ser sången som en väldigt viktig del för bibehållandet av traditionen, men också för hur den utvecklas. Då och då tas det in nya sånger, men när man sjungit dem ett par år finns plötsligt uppfattningen att de alltid funnits i sångboken. Sångerna förändras också med tiden, inte minst beroende på hur språkförståelsen utvecklas. Som exempel ger hon Biskop Franzéns skålvisa:
”Här sörj blott för glaset: om fullt, så drick ut; om tomt, så försänd det att fyllas”
”Här sörj ej för glaset: om fullt, så drick ut; om tomt, så försänd det att fyllas”
Ordet sörj betyder i det här fallet inte att sörja till exempel en avliden släkting, utan kommer av verbet försörja. Att sörja för sitt glas handlar om att ägna det uppmärksamhet. Men det förstod man inte och bytte i stället ut ”blott” mot ”ej”.
En annan tydlig ritual med många viktiga funktioner är skålningen. Anna Liv Jonsson beskriver den dels som ett sätt att knyta an, eftersom man ofta sitter bredvid folk som man inte känner. Men den bidrar också ofta till ett samtal om ritualen i sig, särskilt om något blir fel.
Man pratar om skålningen, hur den ska gå till och skrattar tillsammans om det blir fel. Det blir nästan en ritual där man pratar om ritualen, väldigt mycket meta.
Ett ord som direkt förknippas med studentnationer är förstås tradition. Men Anna Liv Jonsson upptäckte under undersökningens gång att det ofta är bilden av en tradition man bevarar, och att det ofta och gärna uppkommer nya traditioner. Till exempel Kalmar nations ostkakegille, som för tio år sedan blev ett tema på höstbalen. Då hade man troligen ingen tanke på att detta skulle bli en tradition, men nu har ostkakan blivit ett stående inslag.
Det finns något slags falsk bild av att sittningarna alltid sett ut som de gör i dag, men det har varit väldigt olika i olika tider. Det var intressant att undersöka hur sådana idéer uppstår, att något alltid varit på ett visst sätt.
Hon tror att det har mycket att göra med ruljansen på studenter. Något ordnas ett par år i rad, det kommer nya studenter och så skapas myten om en gammal tradition.
Hela Uppsalas studentliv är nostalgiskt. Tradition och idéer om tradition bygger på uppfattningen att det var bättre förr, det blir en del av identiteten.
David Sjögren och Mattias Bergman är förste kuratorer på Södermanlands-Nerikes respektive Norrlands nation. Båda känner igen sig i bilden av sittningarna som traditionsbevarande, men också föränderliga.
Klubbarna och föreningarna är uttryck för vad nationerna sysslar med i dag, det som är mer modernt. Men på sittningarna gör vi likadant som vi gjort i 100 år. Även om vissa av inslagen förändras är själva konceptet traditionellt, säger David Sjögren.
I studentvärlden är det väldigt lätt att både skapa nya och ta bort traditioner. Man kan avskaffa något och två år senare har alla glömt bort det. Eller så lägger man till något och ett par år senare är det en tradition, säger Mattias Bergman.