Bland indianer, statare och litterära storheter

Under småbarnsåren var jag förtrollad av en berättelse som jag gång på gång bönade om att få höra. Bilder, både fridfulla och skrämmande, gled då förbi. Det var Kattresan, målaren Ivar Arosenius saga på vers, skapad för dottern och postumt utgiven 1909.
Som småbarn på 30-talet i en Västerdalsby var vår bilderboksvärld gemensam men i tonåren blev läsningen könsuppdelad. I folkskolan samlade vi pojkar på Hjortfot-böcker. Försök till omläsning har blivit besvikelser: var verkligen indianberättelserna så stereotypa! Men lästräning gav de ändå.

Jag valde treårig latinlinje och i min latinring bildade en grupp elever en förening, inspirerade av Erik Lindegrens och Karl Vennbergs antologi 40-talslyrik (1946). Denna urkund stillade vårt behov av att få göra gymnasialt uppror mot den mossbelupna äldre generationen. Men tack vare antologin upptäckte jag två udda skalder, Ragnar Thoursie och Werner Aspenström, som sedan följt mig genom åren. Thoursies "Skolavslutningen" är min favoritdikt ur modernismens rika förråd: "Första sommardagen, då dammet yr upp, / första sommardagen, / klättrar komministern som en spillkråka / upp i Predikans framstam;"

Epiken blev ändå min huvudgren - både privat och i yrket. Victor Svanberg var den litteraturkritiker jag helst läste. Som professor gav han mig uppgiften att studera hur brytningen mellan bondesamhälle och industrialism framträdde i Gustav Hedenvind-Erikssons författarskap. Skogsindustrins främste skildrare var, som sig bör, hedersledamot av Norrlands nation. Ofta mötte jag honom på stationen och en gång fick jag följa honom till Bror Hjorths ateljé, där de två drog makalösa skrönor. Såna upplevelser blev nog avgörande för min inriktning. För avhandlingen valde jag ett ännu jungfruligt ämne: den svenska statarskildringen. Därigenom lärde jag känna ytterligare två storheter, Ivar Lo och Jan Fridegård, och fick ett generöst men förmanande brev från Moa som nog var rädd att jag skulle hamna i Ivars klor. Moa och Ivar hade samma hembygd, Södertörn, och ägde delvis samma stoff. De bevakade varann noga. Först på äldre dar har jag hunnit genomarbeta vad jag skrivit om arbetarlitteraturen till en handbok.

Ivar Los starkaste verk i romanform är för mig God natt, jord, Analfabeten och Gårdfarihandlaren. Även som novellist var han framgångsrik på 30-talet och han återvände mot slutet av sitt liv till genren i beundransvärda storbyggen som Passionssviten.
Till Jan Fridegårds våning på Bredmansgatan sökte sig många unga Uppsalaförfattare. Ofta satt även jag på allmogesoffan under det knäppande vägguret. Efter 30-talets strider om Lars Hård blev vi med tiden många som skrev beundrande om detta storverk. För min del värderar jag dock hans noveller lika högt. Som hans allra bästa räknar jag Kvarnbudet. I en liten berättelse förmår Fridegård gestalta tragiken i ett system där individernas väl och ve hänger på husbonden. Ivar Lo och Moa måste skriva stora romaner för att uppnå samma verkan.

Vid mitten av 1990-talet skedde en klimatförändring, rentav ett paradigmskifte. Nu investerade de stora redaktionerna mera sällan i postmodernistisk litteratur. En rad författare med anknytning till klassisk arbetarskildring blev välkomna i riksmedierna. De fem mest efterfrågade under denna strömkantring var Kjell Johansson, Elsie Johansson, Aino Trosell, Majgull Axelsson och Göran Greider (samhällsdebattör men även poet). Om jag tvingas utpeka tre favoriter får det bli Elsie Johanssons Nancy-böcker, Kjell Johanssons nyligen avslutade stora trilogi och Aino Trosells debut Socialsvängen.
I deras spår har yngre samhälls- och arbetsskildrare framträtt: Tony Samuelsson, Torbjörn Flygt, Mikael Niemi, Kjell Eriksson, Anita Salomonsson, Maria Hamberg, Lena Kallenberg och ännu fler. Nu senast Susanna Alakoski och Doris Dahlin. De tycks ha tagit starka intryck av de stora berättarna från trettitalet och alla ser de samhället ur ett klassperspektiv.