”Karlsson på taket!” ropades det upphetsat från golvet. Kompositören Georg Riedel hade bara spelat de två första tonerna men barnen var direkt med på noterna. Och det är något med musiken från Astrid Lindgren- filmerna som får både barn och vuxna att glömma bort sig själva och sjunga loss till sångerna från evigt unga Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga.
George Riedel själv stod lite i bakgrund med sin kontrabas och det var hans dotter Sarah Riedel som fick hålla ställningarna när de bjöd på jazzkonsert för de minsta. Först blev det ett besök i Pippi Långstrumps värld, från somriga Nu så vill jag sjunga till sorgliga Kalle Teodor, tidernas yngste pirat vars skepp gick i kvav under en storm. Nere från havets botten kan man än i dag höra honom sjunga ”hej hå”. Sarah Riedel uppmanade barnen att krypa närmare varandra, för lite otäckt var det ju.
Texten till Mors lilla lathund kan nog vem som helst känna igen sig i. ”Du må tror jag jobbar bra, men jag gör det helst en annan dag.” I de klassiska melodierna smög bandet in sin mysjazz, men bara små korta stunder. Så fort det inte fanns en melodi att sjunga med i kunde man märka att det skruvades oroligt nere på golvet. Att få 200 barns koncentrerade uppmärksamhet är inte helt lätt.
Konserten blev också en liten lektion i instrumentlära. Och att kunna namnen på de olika instrumenten är ingen självklarhet. En klarinett är kanske en flöjt, en saxofon en orkester och en kontrabas misstas lätt för en fiol. Imponerande nog visste någon att det stora pianoliknande instrumentet man slår på med klubbor hette xylofon. Hugg, svisch, gnissel. Musik kan ju vara så mycket mer än sång och melodier. I Emils snickarboa kunde yxan, hammaren och sågen skapa spännande ljud och rörelser. Bandet, och framför allt Sarah Riedel, hittade hela tiden sätt att engagera och bjuda in, samtidigt som de fina kompositionerna inte slarvades bort. När så konserten avslutades med Idas sommarvisa glömde till och med en vuxen som jag bort höstvindarna som blåste utanför dörren.