Bitvis bra gung i rockbåtsfilm

I dessa tider med utmaningar av etablissemanget i form av till exempel Pirate bay är det en bra parallell, om än kanske oavsiktlig (?), som Richard Curtis gör med sin film The boat that rocked.

Med de otaliga kanaler för musikinhämtning som vi har i dag är det lätt att glömma att i mitten av 60-talet hade till exempel BBC kanske en halv timme om dagen med pop i sina sändningar. Ville man ha mer fick man gå till kommersiella stationer som Radio Luxemburg eller Radio Nord & Syd som sände på Sverige.

Eller till fiktiva Radio Rock som vi möter i den här filmen. Den sände från en båt mitt ute i Nordsjön där ett antal manliga dj:s bor och arbetar dygnet runt, hängivna sin uppgift att sprida popens evangelium. Enda kvinnan ombord är garanterat lesbisk för att inte störa den manliga ordningen i denna alltför ofta gubbiga film.

Vi möter ett antal original som utgör den kollektiva samlingen i huvudrollen. Här finns gapiga amerikanen The Count (Philip Seymour Hoffman), ironiske Dave (Nick Frost), gåtfulle Midnight Mark (Tom Wisdom), Thick Kevin (Tom Brooke), innehavare av den lägsta intelligensen mänskligheten någonsin sett, Angus "The Nut" Nutsford (Rhys Darby), en mycket påfrestande man.

Som en röd tråd får vi följa den unge Carl (Tom Sturridge) som letar efter sin far i detta gäng av mystiska figurer samt tafatt försöker bli av med sin oskuld i denna inte så lämpliga miljö.

Inne på fastlandet håller starka krafter på med att helt försöka förbjuda piratradiostationerna. Minister Dormandy (Kenneth Branagh) gör allt utom att smutsa ned de egna händerna, filmens bästa prestation.

Filmen är bitvis rolig med smarta skämt och blinkningar till mångt och mycket. Om man så vill kan man se filmen som ett inlägg i den debatt om upphovsrätt och nedladdningar som vi haft under lång tid. Här gällde det rätten till fri, kommersiell radio. I slutet av filmen framhålls triumfatoriskt hur många stationer det finns i Storbritannien i dag. Ett uppror som slutar med mesig kommersiell radio av i dag känns dock en aning Pyrrhusartat. Om lagen om upphovsrätt slutar på samma sätt, ja, då är det inte mycket värt.

Vad man inte kan ta ifrån 60-talet är att det i många delar fulländade popen. Hur många låtar som helst från tiden har både tidsandan och tidlösheten inbakade.

Tyvärr verkar Richard Curtis också ha tyckt sig ha hur mycket tid som helst. Vartefter filmen går blir tomgången allt mer tydlig. Den är alldeles för lång. Det verkar som om varje skådespelare krävt att just deras del i det hela skulle finnas med oavkortad. Curtis använder mycket av musiken till konstgjord andning när idéerna tryter. Och, han spelar ingen musik av 60-talets kungar, The Beatles.

Bitvis bra gung i rockbåtsfilm

Efter ett antal stora succéer i må-bra-genren för Richard Curtis var förväntningarna höga inför hans nya The boat that rocked. Den gungar också emellanåt på i bra fart men är alltför lång och tunn på idéer tycker Björn G Stenberg.