Jojo är tio år och ganska ensam. Mest av allt saknar han sin frånvarande mamma. Han är lite rädd för sin pappa som har ett häftigt humör och kan bli våldsam. En dag hittar Jojo en kajunge som trillat ur sitt bo. Pojken tar hem den och får den att äta. Kajungen tyr sig till honom.
Filmtiteln är inte översatt, den är en ordlek. Kauw betyder kaja på nederländska. Regidebutanten Boudewijn Kool berättar historien om pojken och hans fågel bitterljuvt, i färger som stålgrått och grönt. Ibland fryser kameran bilden och ofta dröjer den sig kvar bland trädgrenar eller på pojkens hand som smeker det lilla fågelhuvudet.
Den unga Rick Lens är fantastisk som Jojo, en smått trasig och självuppfostrande pojke. Hans knutna pappa spelas med stor tonsäkerhet av Loek Peters. Men hur regisserar man en kaja? Kool tycks ha fixat det också.
Spelet mellan pojken och kajan är fascinerande. Jojo behandlar sin lilla vän som en leksak, men han jobbar också på fågelns självständighet. Målet är att den ska kunna flyga, en ambition som blir till en uppenbar metafor för Jojos tillstånd. Kajan blir också till en sorts brygga mellan Jojo och hans bubbelgumsblåsande väninna, gestaltad av Susan Radder.
Det visar sig efter ett ganska långt tag att Kauwboy är en berättelse om sorg och förlust, den handlar också om försoning. Det mest trösterika är att det verkar finnas hopp för Jojo och hans pappa. Men filmens grundstämning är i moll.
Kauwboy har också ofta känsla av att vara en filmskolefilm. Här prövas eleganta stilgrepp som vi faktiskt har sett förut. Inget ont i det, men inget direkt nytt heller.
Likafullt vann Kauwboy barnfilmpriset på Berlin filmfestival 2012. I dess bättre stycken påminner den om Ken Loachs genombrottsfilm från 1969, Kes – falken. De båda filmerna delar det osentimentala sättet att berätta, utan allt för många förskönande omskrivningar. Och sämre förebilder än Ken Loach kan man ha om man jobbar med socialrealistisk film och dess uttryck.