Saras vision finns egentligen redan i inledningen av debutromanen ”Bitterfittan” där Maria Sveland låter henne citera Suzanne Brøgger: ”Tvåsamheten, skriver Brøgger, är en organiserad form av olevt liv. En rad icke-möten. Och det är nästan det vackraste jag någonsin läst.”
Tio år har gått sedan Maria Sveland på allvar klev fram som feministisk författare och debattör. Romanen om den trötta och sårbara småbarnsmamman Sara som blir lämnad på sjukhus med mjölkstockning och morfin, förtvivlad över de olika föräldrakrav som ställs på henne och hennes man fick stor uppmärksamhet men också internationell spridning. ”Bitterfotze” i direktöversättning till tyska blev till slut ”Bitter bitch” på engelska.
– Jag tyckte det lät mesigt, jag ville att den skulle heta ”Bitter cunt”, säger Maria Sveland som först blev förvånad över framgångarna utomlands.
– Jag tyckte att jag hade skrivit en väldigt svensk roman, om oss som vill vara så jämlika men ändå inte lyckas. Men sedan förstod jag att jag att det är något universellt, även kvinnor i Europa känner igen sig i Sara.
”Bitterfittan 2” heter den nya romanen kort och gott, eftersom ”den är just det”, en uppföljare till den första (och kanske början till bitterfittesviten, om ett helt kvinnoliv). Nu har Sara hunnit skilja sig och bli närmare 40.
I stället för att desperat kasta sig på en charter till Tönt-Teneriffa för att ens hinna sova och tänka, åker hon ensam till Capri med en spontant uppgjord träff med en sexuellt intressant amerikan.
– Jag ville skildra en kvinna som har en ganska oproblematisk inställning till lust. Det finns inte så många kvinnor som skildrar sexuell lust bara på det här bejakande sätet, och det ville jag göra. Sara går inte sorgfri och oskadd genom livet, men just den sexuella lusten är inget problem och det tycker jag är härligt.
Med sig i bagaget har Sara Kerstin Thorvalls böcker, och genom romanen låter Maria Sveland sin huvudperson brottas med dem.
– Kerstin Thorvall är ju en av få som skildrar lust men i hennes fall är det mer komplicerat. Det är mycket mer i form av uppror mot en sträng mamma, och mot en fördömande omgivning. Kerstin Thorvall ansågs ju vara för gammal, hon var en 50-åring som skildrade hur det var att vara kåt och blev väldigt skammad för det.
I bakhuvudet hade Maria Sveland också de egna erfarenheterna av skilsmässa som allra först resulterade i antologin ”Happy happy: en bok om skilsmässa” som hon redaktörade tillsammans med Katarina Wennstam. Meningen den gången var att ge en annan bild av skilsmässa än den nattsvarta, vilket upprörde bland andra Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som i en debattartikel vände sig mot ”skilsmässan som chict livsstilspolitiskt projekt”.
Men problemet är inte lättvindiga skilsmässor utan snarare människor som inte vågar bryta sig loss och det stigma som drabbar den som gör det, menar Maria Sveland.
– Det är ingen som skulle säga att du är misslyckad för att du skilt dig, men det var jättetydligt att jag gick ifrån att vara en i omgivningens ögon accepterad lycklig kvinna till att plötsligt vara lite mindre lyckad, lite mer misslyckad, säger hon om sina egna erfarenheter.
– Jag tyckte, när jag skilde mig, att det var första gången som jag verkligen stod upp för mig själv, det var en kärlekshandling mot mig själv och mina närmaste.
Av Saras storslagna vision om ett stall med tillgängliga älskare blir det dock intet. Hur hon än gör tycks varje intressant förbindelse sluta i relationsmässigt trassel i stället för i en stor jämlik kärlek.
– Det som gör henne ganska stark - trots att hon möter hopplösa män - är vännerna och systerskapet. De hjälper varandra och semestrar ihop. Utan dem hade hon inte varit lika kaxig.(TT)