Bitter återkomst

Snarare är det Wyndorfs frustration och bitterhet mot det amerikanska samhället och mediekommersialism som präglar låtarna på Monolithic baby, i form av en ilska och cynism som inte är pubertalt upprorisk utan ihållande som ett personligt credo, ett slags gråhet som lägger sig över hela albumet.Detta är albumets svaghet. Dave Wyndorf tycks vilja göra alltmer jordnära, basal rock¹n¹roll, men nånstans glömmer han behovet av nyanser. I synnerhet när albumet spelas på mer modest volym kan det uppfattas som jämntjockt, trots att Wyndorf kvider och vrålar i frustration.Nog talat om svagheterna. Skivan är på samma gång en uppvisning av Monster Magnet som allra tajtast och mest koncentrerat. Kostymen har bantats, här är det rå energi och ett sällsynt bergfast, effektivt riffande av gitarristerna Ed Mundell och Phil Caivano som gäller.Radiation day drar åt neanderthalrock typ Motörhead, i andra stunder bjuder bandet på groove-mättad elektrorock i hardcoreskepnad, med distad ilsken röst från Wyndorf, eller får skimmer av tidiga Stones. Emellanåt läggs flera ylande sologitarrer på varann, och som överraskande cover tolkas Pink Floyd-gamlingen Dave Gilmours There¹s no way out of here, mer passionerat och desperat än originalet. Den låten visar också bandets potential med ett mer nyanserat låtmaterial, en potential som kanske kan förverkligas till nästa album.