Bisarr berättarglädje

Vem skulle annars än Folkets Bio förse våra sjuåringar med gotiskt motgift till alla Kalle Anka-jular och Alvin och gänget-uppföljare? Och förse deras föräldrar (den typen av föräldrar som absolut aldrig räknar sig till verklighetens folk) med gott kultursamvete?

Tyska animerade Tre rövare beskrivs bäst som en blandning mellan Snövit, Guldlock och Dracula. En grym Grimm-saga av den gamla sorten, med superexpressionistiska svarta skuggor, döda föräldrar, överkörda ormar och små söta flickor som körs till barnhemmet, en dödsfabrik med spetsiga torn, i likvagn framförd av en sadistisk padda. Men också hela tiden med värme och en fin glimt i ögat.

Den lilla flickan, Tiffany, kidnappas snabbt av titelns tre rövare, och som en bisarr Prideparad stövlar de fram genom skräckskogen bärande på liten rosa väska, litet rosa parasoll och gigantisk svart dödshillebard. En parad som fortsätter hela filmen och kompas av berättarglädje, visuella presenter, finfin musik och skämt varav tillräckligt många susar rakt på de vuxna över huvudet på de små. Men lite får kidsen offra för konsten.

Bisarr berättarglädje

Med Tre rövare har våra sjuåringar fått ett gotiskt motgift till alla Alvin och gänget-uppföljare. Erik Helmerson ser en grym saga som ändå har glimten i ögat.