Både kända och okända ska lyftas fram, har projektgruppens ordförande Gustaf Widén förklarat: ”diktare, konstnärer, musiker, skådespelare, vetenskapsmän, journalister, politiker, museigrundare, äventyrare, smugglarkungar, originella professorer, självlärda filosofer med ett huvud för sig, hjältar och en och annan skurk.” Det är en lockande lista och det ligger nära till hands att tänka sig att böckerna om skurkarna blir roligare än de om diktarna.
Vid ett projektseminarium var Widén mer filosofisk och talade om de spår människoliv avsätter som fotavtryck i sanden: ”Snabbt suddas det ut av första bästa vindil. Kvar finns en knappt skugglik aning om något förlorat.” En etnolog, Bo Lönnqvist, talade för sin del om biografins olika former och betonade att det finns andra former än den traditionellt kronologiska, exempelvis yrkesbiografier eller ”antibiografier” som på postmodernt vis utgår ifrån att människan varken är logisk eller helgjuten och att livet därför måste förstås som fragmentariskt och osammanhängande.
Ja, vad ska man säga?
Det ligger nära till hands att invända att de flesta av oss som befinner oss i den biografiläsande åldern nogsamt vet dels att de spår vi kan sätta är som fotavtryck i sand, dels att våra liv är fragmentariska och osammanhängande. Men just därför vill vi gärna läsa biografier där den biograferade presenteras mångsidigt, där inte bara det offentliga, yrkesrollen, utan också det privata får plats. Med åren inser vi nämligen allt tydligare att vår yrkesroll bara är en roll. Och om många av oss dessutom sympatiserar med den traditionella biografin så är det därför att det känns som en tröst att tänka sig att det faktiskt går att få sammanhang och logik i ett människoliv – åtminstone i efterhand.
Förövrigt har jag en önskan till: jag skulle vilja se biografier som ägnar rejält med utrymme åt de sena åren. När jag för fem år sen arbetade på en biografi om nationalskaldens hustru, Fredrika Runeberg – författare också hon - slog det mig att det var som gammal hon visade sin verkliga storhet. Mest känd är ju hennes roll som skaldens anhörigvårdare – nej, han låg inte i sängen mild och blid med händerna på täcket och tittade på småfåglarna som man lärde sig i skolan, han var uppe, han satt i en stol, han stapplade omkring, han var oresonlig och elak. Men hon var också en mor som ivrigt följde sina söners äventyr i de främmande länder hon så gärna själv skulle ha besökt men aldrig fick komma till och en svärmor som i sina brev till skulptörsonen Walters hustru Lina generöst uppmanade henne att inte bli ”en liten köksmyra” utan att njuta av Rom. Framförallt var hon en människa som aldrig upphörde att engagera sig, att förhålla sig till det nya i tiden, att ta ställning, att vilja uttrycka sig.
Jag tror vi är många som inte bara vill läsa om yrken och yrkesframgångar utan också om hur man avstår från både yrke och framgång, hur man hanterar trötthet, sjukdom, förluster, sorg. Hur man ska göra för att bevara sin värdighet och undvika förbittring.
Eller inte göra.
Det är ju inte helgonbiografier vi behöver, det går bra också med avskräckande exempel.
Biografier ska vara mångsidiga
Sverige skrivs det rikligt med biografier, i Svenskfinland är det mer ont om varan och det vill nu en av våra fonder, Svenska folkskolans vänner, råda bot på.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.