Någonting inom oss borde säga oss att det är ovärdigt att jubla och glädjas åt en annan människas död.
Medan segerrusiga libyer jublar över att Gaddafi förlorat en son, ser vi bilderna på gapskrikande amerikaner som innerligt glädjer sig över avrättningen av Usama bin Ladin och just i den stunden kan man inte låta bli att undra över hur människosläktet egentligen mår. Det mesta säger oss att det är ett osvikligt tecken på psykisk ohälsa.
För den som bevakat amerikanska konservativa media blev det följaktligen riktigt psykologiskt intressant att se på FOX news rapportering av händelserna. Tre gånger samma kväll gjorde man den uppenbart freudianska felsägning som fick åtskilliga amerikaner att tro att det var den amerikanske presidenten Obama och inte al-Qaidas Usama, som US Navy Seals äntligen hade skjutit – och vem vet, kanske hade någon lockats ut av den anledningen.
Men hela den moraliska poängen med att finna bin Ladin solkades och dränktes i partyvrålen och fick sin definitiva dödsstöt när media i bästa sportjournalistisk anda genast spekulerade i ”de förestående” attackerna mot Muammar Gadhafi, Hassan Nasrallah från Hizbollah, Hamas militära ledare Ahmed Jabari och de iranska Niru-ye Qods-styrkornas chef Qassem Suleimani.
Och när God-bless-America-smöret flödade över i glädjen över fiendens död exponerades den totala ovärdigheten på ett så flagrant sätt att det garanterat inspirerade till ytterligare terrordåd och fler döda amerikanska medborgare.
Det är inte en (1) mans död de amerikanska, företrädelsevis unga amerikanerna glädjer sig åt. Vägen till Abbottabad i Pakistan har gått över tio tusentals irakiska barns kroppar, man har fängslat och torterat fullkomligt oskyldiga människor, man har lagt byar, städer och samhällen i grus, man förstört framtidsutsikter för generationer, förnedrat en världsreligion och planterat mer hat i just den del av världen där man minst av allt behöver mer av den varan.
Man kan naturligen tycka att det var på tiden att man slutligen fann denna bisarra bin Ladin. De amerikanska ”special forces” kostar trots allt USA:s skattebetalare 80 miljarder dollar om året, pengar som man lånat från det kinesiska kommunistpartiet, något som de flesta amerikaner är fullkomligt ovetande om.
Men grundproblemen, de enorma sociala orättvisorna och den fullkomligt förödande korruptionen i arabländerna, har med hjälp av amerikanska ”entreprenörer” markant förvärrats. Och politiskt har USA i själva verket misslyckats något enormt – den 11 september gick människor i hela världen, utom möjligtvis på Gazaremsan, ut på gatorna och torgen för att visa sin avsky mot terroristerna och terrordåden. Den 3 maj 2011 gick oroväckande många människor i de fattigare delarna av världen ut på gatorna och sörjde Usama bin Ladin. Och medan USA tycks göra allt för att bli attackerade på nytt, kämpar det fascistiska Hamas – livligt hyllat av den svenska före detta vänstern – enträget vidare på projektet att omöjliggöra varje utsikt till en framtida palestinsk stat.
Att heligförklara Usama bin Ladin ter sig som ett självskadebeteende av psykotisk valör.
Den justinianska böldpesten och digerdöden var grymma och lömska mördare, men den pandemi av mental ohälsa som nu drabbar världen är lömskare då den förvandlar oss själva till våra egna bödlar. Vore det inte på tiden att världshälsoorganisationerna började ta itu med det hela. Det kan ju sluta illa, ju.