Bildskönt om revolutionären som ung

Det är en svindlande vacker resa. Många scener har dokumentärfilmkänsla. Kanske därför att filmaren valt lokala aktörer från platser de båda unga männen kommer till .Hela den första hälften av resan är tämligen idyllisk. Men så möter de fattiga före detta jordägare som söker jobb som daglönare i Chiles gruvor och för första - och faktiskt enda - gången i filmen sägs ord som kommunister och förbjudet i samma mening.Ernesto , som är läkarstudent och kompisen Alberto, som är biokemist, arbetar också ett tag som volontärer på en inrättning för leprasjuka.Ernesto skildras mest som oskuldsfull, lyssnande och god, medan kompisen mer tar för sig av både kvinnor och mat när det bjuds. Men på det hela taget är det två vanliga unga män ur övre argentinsk medelklass som reser för att resa. Ernestos uppvaknande sker smygande och hans aktiviteter efter denna resa berättas bara i eftertexterna. Visst hade man velat haft mer, men filmens båda unga män känns allmängiltiga, det hade kunnat vara vilka som helst. Nu råkade en av dem bli mytomspunnen ikon.