Japanska Studio Ghibli utgör ett med åren allt viktigare andrum i den kvävande hetsiga och ständigt kicksökande barnfilmsvärlden. Med Lånaren Arrietty visar sig studion vara precis lika envist förankrad i traditionen som alltid. Det är handmålat, detaljerat, långsamt, inte mer dramatiskt än vad berättelsen kräver.
Och ändå alldeles hänförande. Varje bildruta är kort sagt ett underverk i denna film, som bygger på Mary Nortons roman The Borrowers och handlar om en familj av småfolk som i hemlighet ”lånar” mat och förnödenheter från människorna.
De bor under golvplankorna i ett hus i utkanten av Tokyo. Dottern i familjen, Arrietty, har just nått åldern för sitt första uppdrag: att låna socker. Räderna sker nattetid, eftersom småfolket under inga omständigheter får bli upptäckta av människorna. Ändå är det precis vad som händer Arrietty.
Men tolvårige Sho – som snart ska genomgå en komplicerad hjärtoperation och befinner sig i huset på landet för att vila – har inte för avsikt att jaga ut sagovarelserna ur hemmet. Tvärtom. De blir snart vänner, och Sho hjälper familjen när det visar sig att somliga i hans närhet inte är lika vänligt inställd till främlingarna som han själv.
Lånaren Arrietty är Hiromasa Yonebayashis regidebut. Han klarar uppgiften utmärkt, och visar därmed att Studio Ghiblis framtid är säkrad när mästare som Hiyao Miyazaki och Isao Takahata går ur tiden.
Filmen är en bildskön meditation över de ämnen som brukar uppehålla studion: vänskapen, döden och, som av bara farten, den moderna människans destruktiva förhållande till naturen.
Den som vill kan också se Lånaren Arrietty som en kommentar till vår tid av ekonomiska kriser. Småfolkets återanvändande av gamla saker och kreativa nytänkande illustrerar ett alternativ till de senaste decenniernas numera lika omöjliga som ohållbara masskonsumtion.