Bilden av ett grannland

I FRILÄGE. Det kan finnas många skäl bakom beslutet att bosätta sig i ett visst land. Förre ambassadören Karl-Erik Norrman valde Tyskland för kulturens skull. Frankrike, säger han, hade också kunnat komma i fråga. Men intresset för musik fick honom att 2001 slå ner sina bopålar i Berlin.

Foto:

Kultur och Nöje2007-01-20 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är också härifrån han gjort alla de iakttagelser som nu samlats i översikten Tyskarna - de skuldtyngda mästarna. Tillägget i boktiteln syftar på Bach, Beethoven och Goethe. Men också biltillverkarna, uppfinningarna, ibland fotbollen och den allt pålitligare demokrati som vuxit fram i Västtyskland sedan 1950-talet. Det land som efter Berlinmurens fall även omfattar de sex förbundsländerna i gamla DDR. Skulden har givetvis med naziåren och holocaust att göra. Även med den egna självbilden och de synsätt som förekommer i andra länder.
Boken kommer i dagarna ut på Carlssons bokförlag och för att celebrera utgivningen hade Goethe-Institutet i Stockholm i torsdags kväll anordnat en sammankomst i lokalerna vid Bryggargatan. Institutets Berthold Franke inledde, men sedan fick bokens upphovsman Karl-Erik Norrman svara på frågor från Skandinavienkorrespondenten och radiojournalisten i ARD, Alexander Budde. Onekligen en något sällsam situation, när en svensk författare uppträder i rollen som expert och lägger ut texten om hur förhållandena gestaltar sig i intervjuarens hemland!

Ändå blev det en kväll som precis som den nya boken gav en historisk återblick ända från filosoferna Herder och Fichte i slutet på 1700- och början på 1800-talet fram till dagens förbundskansler Angela Merkel i ett Tyskland som denna vår är EU:s ordförandeland. På det breda spektret av ämnen fanns det heller ingen anledning att klaga. Där förekom allt från fotboll, Hitler och revolutionärerna i RAF till de kvardröjande skillnaderna mellan BRD och DDR, en emancipation som släpar efter vår egen liksom den pågående sjukvårdsreformen. Vi tar det tunga, mörka och tråkiga först, tyckte Alexander Budde och berörde både de två världskrigen, folkmordet och just skuldfrågan.
Den som något följt den tyska debatten i de här frågorna kände igen sig. Det är många stenar man vänt på sedan decennier i den pågående nationella terapin. I det avseendet bör Karl-Erik Norrmans bok ha en del att tillföra i den svenska opinionsbildningen. Till sådant som heller kanske inte kommer att passera obemärkt hör författarens återblickar på det inrikespolitiska klimatet under Weimarrepublikens tid. Men också vad han har att säga om den tyska debattkulturen som äger en intensitet, vilken vi i Sverige saknar.

Lite grand vad den innebär kom också till uttryck under kvällen i anslutning till bokens kapitel om "töntiga tyskar". Det som Norrman här hade att anföra om rustika inslag i det tyska vardagslivet, om byråkrati och besserwissermentalitet väckte i alla fall hörbara protester hos åhörarna. Däremot var det ingen som hade något att invända när begreppet Bildungsbürger kom på tal, det som hör nära samman med Tysklands sällsport rika kulturliv och respekten för bildning.
Där skrivs just nu den allra intressantaste skönlitteraturen. Att Berlin vid sidan av sina meriter som oöverträffad teatermetropol blivit konstens huvudstad i Europa, med utlöpare till bland andra Köln, Düsseldorf och Kassel, är onekligen också det värt en del begrundan. I all synnerhet som de anglosachsiska och amerikanska filmerna länge nog varit bestämmande för synen på vår granne i söder. Efter VM i fotboll i somras bör det finnas utsikter till ändrade attityder. Kanske också för tyskan i skolorna. Karl-Erik Norrmans bok har en del uppgifter att fylla i en sådan omsvängning.