Bifigurerna räddar Bolt

Hunden Bolt är en superhjälte. Han är nämligen huvudfigur i en tv-serie där han och ägaren Penny utsätts för olika faror som de måste rädda sig undan. En dag råkar Bolt hamna i en kartong som fraktas till New York. Filmen skildrar sedan hundens väg tillbaka till Hollywood och det faktum att han tror att Penny är kidnappad varför han måste rädda henne.

Bolt är inte i närheten av Hitta Nemo (2003), Ice Age-filmerna eller Wall-E (2008). Kompositionen är emellanåt rörig, musiken stressande och castingen av rösterna tveksam. Skämten träffar ibland fel och jag är inte helt säker på vilken som är den tänkta målgruppen. Dock misstänker jag att det är något äldre barn som har störst glädje av den.

Det är främst bifigurerna och kameraarbetet som lyfter denna annars rätt förutsägbara och färglösa historia. De tre Sopranos-duvorna, katten Mittens och hamstern Rhino är filmens kryddor. Även kameraarbetet som är inspirerat av moderna actionfilmer är innovativt och alltför sällan använt inom den tecknade genren. Likaså är animationen väl genomförd. Gränsen mellan fiktion och verklighet och hundens tro att han besitter superkrafter även i vardagen borde ha utvecklats mer och kunde ha blivit en rolig kritik av hur stjärnor ibland tror att de kan bete sig likadant i samhället som framför kameran.
Filmen störs främst av att en monoton John Travolta gör hundens röst samt av att den är en kvart för lång. Annars är det en ganska engagerande historia som sällan tappar i tempo.

Bifigurerna räddar Bolt

Filmen om superhunden Bolt är inte i närheten av Hitta Nemo eller Wall-E, men bifigurerna gör den underhållande, skriver Hanif Sabzevari.