Kanadensiske stjärnkocken Fred Morin har sagt att ”Om världens mest kända kockar höll en gemensam presskonferens för att försöka förändra något i människors matvanor skulle deras inflytande vara mikroskopiskt. Men om Justin Bieber twittrade: ’Hallå! Testa min sallad, den är ascool. Det är min nya grej’, skulle sju miljoner människor äta sallad varje dag från och med nästa morgon.”
Det ligger något i det.
Justin Bieber är, oavsett om vi vill det eller inte, en av de mäktigaste och mest inflytelserika personerna i världen just nu, en 18-årig småstadsgrabb från Kanada som får sina fans att ramla ned på asfalten och storgråta så fort han skymtar förbi bakom en gardin i någon lyxsvit.
För en tid sedan kysste Justin Bieber för första gången sin flickvän Selena Gomez offentligt och då dröjde det inte länge förrän dödshoten började strömma in från alla hans ”beliebers” på twitter: ”Jag hatar dig och jag ska döda dig!”. ”Cancerhora! Du får mig att begå självmord!”, skrev fansen och riktade sin ilska mot den 19-åriga skådespelerskan som hade stulit ”deras” Justin.
Faktum är att fansen är så obrottsligt lojala att de förmodligen skulle köpa härsket kött från Försvarsmaktens 20 år gamla restlager, om det bara stod Justin Bieber på förpackningen.
Så vad är det då för musik som Bieberstaben har paketerat, designat och lanserat till alla hugade, falsettskrikande konsumenter den här gången? Jo, en ganska förutsägbar och allmängiltig popkaramellpåse som dock döljer många dansanta och tjusiga detaljer i produktionen.
Personligen berörs jag inte ett dyft av Biebers påstådda karisma och sex appeal, eller hans smeksamma pojkpopsröst frammejslad av den världsberömde röstcoachen med det underbara namnet Kuk Harrell.
Däremot njuter jag i fulla drag av ljudet, från den avskalade och ljuvt Timberlake-doftande r’n’b-popsingeln Boyfriend till de skitiga dansmusikinslagen i en bökigt spretig låt som As long as you love me. Allt andas stor hantverksskicklighet, stringens och kvalitetsmedvetenhet.
Det är med Justin Biebers nya album som med en påkostad actionfilm från Hollywood. Det är inte manuset eller skådespelarinsatserna man minns efteråt, utan de grandiosa specialeffekterna.
Coolhetsambassadören Mike Posener har hållit i datormusen och klickat fram en respektingivande ljudbild som omger denna (jag hoppas att jag inte får några rabiata ”beliebers” på mig nu) anmärkningsvärt androgyna manlighetssymbol. Låtarna spänner från lyxig r ’n’ b till glammig housepop.
Hade jag en elvaårig dotter därhemma så hade jag hellre sett att hon lyssnade på Justin Bieber än på typ...Sean Banan. Däremot hade hon gärna fått avhålla sig från att ramla ned på asfalten, twittra ”cancerhora” eller inbilla sig att det skulle vara Bieber och hon för evigt mot världen.