Biblioteken skall inte kundanpassas
I FRILÄGE. Språkbruket sände rysningar. Det må vara att ett vinstdrivande företag måste var kundanpassat. Men ett bibliotek?
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visst står biblioteken inför nya uppgifter och utmaningar inför framtiden. Men att börja beskriva villkoren i ekonomiska termer, samtidigt som girigheten fått vårt ekonomiska system att skaka betänkligt, är att ge upp på förhand. Snarare behöver samhället ge plats för en helt annan sorts värderingar. Där har den ur en humanistisk människosyn och tradition utvecklade biblioteksverksamheten åtskilligt att bidra med.
En del av programmen under torsdagen var vikta åt bibliotekens identitet. Det är ett ämne som borde passa som hand i handske i vår pågående brytningstid med nya definitioner för åtskilligt. Att som arkitekten Ricardo Ortiz, från BOT-arkitekter i Stockholm, föreslog ge biblioteket en utslätad funktion, där det som "idéhus" kombineras med allt från integration till shopping är att färdas i fel riktning.
Det är inte biblioteket som skall lösa alla samhällsproblem. Om det förlorar kontakten med sitt ursprung i en allmän samhällsgröt, tappar det sitt särskilda uppdrag och sin mening . Ett helt annat sätt att närma sig frågan kom till uttryck hos Karin Runevad, verksam vid Stockholms stadsbibliotek, under ett estradsamtal på eftermiddagen. "Reclaim the library", utbrast hon. Den ståndpunkten är värd allt stöd den kan få.
En återblick på det sena 1900-talets biblioteksdebatter gav forskaren Åse Hedemark, som nyligen disputerat i ämnet vid Uppsala universitet. Hennes föreläsning fick inleda dagen och handlade inte så lite om hur olika debattörer närmat sig de här frågorna från litteraturutredningen vid 1970-talets början till resonemangen kring en bibliotekslag inför valet 2006. Vi måste bli skickligare på att synliggöra för andra vad vi är bra på, uppmanade Hedemark de närvarande bibliotekarierna. Och detta gäller inte minst i det växande biblioteksrum där webben blivit en ofrånkomlig del, tillade hon.
Bästa möjliga avstamp för ett sådant synliggörande gav eftermiddagssamtalet, där också Stockholmsverksamma Katti Hoflin och Nina Frid deltog. Ingen behövde efteråt tveka om huruvida utlåning av skönlitteratur hör till bibliotekens kärnverksamhet. Men ännu mera blev det en diskussion, där deltagarna gav uttryck för det viktigaste av allt, tilltron till det egna arbetet och dess meningsfullhet. Katti Hoflin jämförde de biblioteksanställda vid ett fotbollslag eller ett sammansvetsat barnmorsketeam. Mera sådant, ville man gärna tillägga!
Samma självförtroende och tro på den egna uppgiften, eller produkten skulle kanske Maija Berndtson ha sagt, fanns även hos Karin Runevad som kallade Asplundshuset vid Sveavägen i Stockholm för ett "berättandets hus". Med företrädare av den kalibern för det svenska bibliotekarieskrået finns det gott hopp om framtiden.
I Friläge.