BO-INGVAR KOLLBERG: Bibliotekarie är en hederstitel

Kulturens villkor är just nu stadda i snabb förändring och snart kommer kulturutredningen. Det kan därför ha en viss poäng att läsa av stämningar och ståndpunkter, som i varje fall funnits och haft sina förespråkare fram till nu. Oberoende av hur fortsättningen gestaltar sig. Vittnesgill för detta är den av Ingrid Hollenby och Lars Rydqvist sammanställda och av Bibliotekstjänst utgivna Den sköna litteraturen 2 - tradition och förnyelse. Den är en fortsättning på en liknande volym som gavs ut för nio år sedan. Vad man åstadkommit är en pigg och spänstigt utformad skrift om böckernas plats på biblioteken. Det som en gång i världen var självklart för alla, ser annorlunda ut i dag i konkurrensen från pocketböcker, nätbokhandel, ljudböcker och allra senast mp3-böcker. Bibliotekens roll har förändrats.

Gemensamt för de nio Uppsatsförfattarna är att de framhärdar och vägrar att ge upp sin tro på bokens företräden i kulturlivet. Utlåningen minskar, bibliotekens anslag krymper, filialer läggs ner och bibliotekarierna blir färre. I stället för att låta trender och populistiska överväganden styra vill de här skribenterna ingjuta nytt mot i alla berörda, satsa på det som är bibliotekens styrka: kompetensen, skönlitteraturen och tilltron till den egna verksamhetens värde. Och bidra till att öka självförtroendet. Att välja motsatt väg till den som televisionen går, när den med flams och trams visar att man inte längre tror på den egna produkten.

Eftersom bibliotekets allra främsta uppdrag är att tillhandahålla böcker och läsning, vill man i stället satsa på vad man kallar "läsfrämjande åtgärder", vilket torde vara ett av vårt språks allra vackraste begrepp. Man vill göra det genom att låta litteraturförmedlingen bli en del i bibliotekariernas grundutbildning. Vilket det inte varit under en tid. Och här är man redan på god väg genom initiativet Näfs (Nätverket för skönlitteratur på biblioteken). Men det handlar också om att lyfta fram bibliotekens alla företräden som tillgängligheten, att vara en plats för eftertanke, att tillhandahålla böcker vilkas livslängd vida överstiger det aktuella beståndet som finns på nätet eller i den vanliga bokhandeln. Att genom bibliotekariernas kompetens och professionalism ge råd och vägledning. Och inte minst om att låta låntagarna under förtroendefulla förhållanden få möta all den entusiasm inför uppgiften som många i branschen är besjälade av.
Gunnel Furuland skriver inledningsvis om bokens väg från en angelägenhet för ett fåtal till den vardagsvara den är i dag, om fallgropar och hinder på vägen och om de lyckade projekt som gjorts med att låta till exempel böcker följa med vid tidningarnas lösnummerförsäljning och på så sätt sprida klassiker till många läsare. Det är en bakgrundsuppsats som ger tyngd och skärpa åt det övriga innehållet. Annina Rabe tar upp bibliotekens kunskapsförmedlande uppgifter och betonar att vad som behövs är en kulturkamp. Hos Erik Peurell får statistiken och diagrammen tala, medan Tomas Lidbeck berör den viktiga frågan om vad som läses. Därvid försvarar han den smala litteraturen vid bibliotekens inköp. Alltså allt som inte är Liza Marklund.
I en personligt hållen essä berättar Lars Rydquist om sin väg från Studenternas litteraturklubb i Uppsala till tjänsten i dag som bibliotekarie vid Svenska Akademien. Han är en av de drivande i Näfs-projektet, vilket ännu en gång visar vilken ovärderlig motståndsficka som finns i huset vid Stortorget i Stockholm. Mot allt som strävar efter att förytliga och ännu mer än hittills infantilisera vårt samhälle. Gunnel Arvidson Nilsson vid Danderyds stadsbibliotek vittnar om vilken betydelse de olika vänföreningarna har för att försvara kulturens värden. Flera sådana livaktiga sällskap finns, som bekant, här i Uppsala.

Om något vittnar den här debattboken om att medvetenheten hos många biblioteksverksamma är stor om det egna varumärkets betydelse och ofrånkomlighet för allas vår välfärd. Och att man är beredd att slåss för det man tror på. Det är lätt att hålla med. Bibliotekarie är inte bara benämningen på ett yrke. Det är också en hederstitel.

Bo-Ingvar Kollberg: Bibliotekarie är en hederstitel

I FRILÄGE. Bo-Ingvar Kollberg om en debattbok som visar att många biblioteksversamma är beredda att slåss för det de tror på i en tid då kulturens villkor är stadda i snabb förändring.