Däremot uppenbarar de hur svensk kulturjournalistik präglas av förutfattade meningar om olika kulturformer, skriver Lisa Irenius.
Betygssymboler kan tyckas små, fjuttiga, rentav ovidkommande – men de blottar desto mer ifråga om vår syn på kulturen liksom på kulturjournalistiken.
Den främsta utgångspunkten för det månadslånga försök med betyg på all kultur som UNT precis har genomfört var den märkliga särbehandlingen av olika kulturformer på svenska kultursidor: betyg på film, album och rockkonserter, men inte på klassiska konserter, konst, teater och litteratur.
Många har välkomnat vårt ifrågasättande av detta, men en tydlig slutsats är ändå: svensk kulturjournalistik präglas av en hopplöst förlegad föreställning om olika kulturformer.
Sextiofyra år sedan Ingmar Bergman debuterade som filmregissör – och i en tid när bokbranschen domineras av litterärt svaga bästsäljare – borde det vara uppenbart att kvalitetsskillnaderna finns inom olika kulturformer, snarare än mellan dem.
Men i stället har vi en djupt förankrad föreställning om att film och musik som inte är klassisk är ”nöje”, medan litteratur, teater och konst är ”kultur”. Det är förvånande.
Eller kanske är det inte så förvånande, förresten: sådana signaler sänder ju dagligen majoriteten av svenska kultursidor. Betygen är små men icke oväsentliga signaler om att det finns något slags fundamental skillnad mellan till exempel film och teater.
Möjligen – möjligen – kan man motivera olika principer för betygsättning med tradition och olikheter i utbud och urval vid recensioner (exempelvis recenserar vi all film som går upp på bio, men bara en bråkdel av den litteratur som ges ut).
Men försöksperioden igenom har vi på redaktionen fått bemöta föreställningar om att det är något i litteraturens, teaterns och konstens inneboende karaktär som gör att den inte kan betygsättas.
”En diktsamling kan inte betygsättas”, har vi fått höra. ”Den är ett verk av en enskild konstnär och ett alltför känsligt uttryckssätt.” Men varför kan man i så fall betygsätta en skiva av en enskild musiker som själv har skrivit både musik och låttexter?
”Litteratur kan inte betygsättas, för det trivialiserar den”, har vi fått höra. Okej. Men varför anser samma person att en film kan betygsättas utan att trivialiseras?
”Det går inte att betygsätta en fackbok för den kan vara väl genomförd men innehålla förkastliga åsikter.” Ja, då är det svårt – men varför går det samtidigt att betygsätta en skiva med fantastisk musik och förfärliga låttexter, eller en film med underbart bildspråk som uttrycker vidriga värderingar?
UNT:s månadslånga försök har visat en sak tydligt: visst kan man betygsätta litteratur, precis som man kan betygsätta film. Däremot kan man ifrågasätta hur mycket betygen tillför.
Betyg väcker starka känslor bland människor som ägnar sig åt kultur och kulturjournalistik, har vi märkt – vissa älskar, andra hatar. Men vårt intryck från den här månaden är ärligt talat att de inte gör särskilt stor skillnad. Majoriteten kritiker uppger i en utvärdering att betygssättningen varken har påverkat hur de tänker kring en recension eller hur de skriver. På redaktionen har vi inte heller märkt att texterna skulle ha förändrats på något vis, eller att recensenterna börjat resonera annorlunda. I enstaka fall har betyget föranlett en diskussion med skribenten om huruvida betygets värdering stämmer överens med vad texten förmedlar liksom huruvida betyget motiveras ordentligt i texten.
Det är också relativt sällan betygen sticker ut: 80 procent av betygen som delades ut under försöksmånaden var antingen treor (”bra”) eller fyror (”mycket bra”).
Och de flesta läsare verkar finna frågan relativt oviktig – det är i alla fall bara ett fåtal som har anmält intresse för att delta i en utvärdering av försöket.
Av det trettiotal svar vi har fått in från läsare uppger sju av tio att betygen inte påverkar hur de läser tidningen. (Enkäten har dock visat sig lite svårtolkad: nära hälften instämmer samtidigt delvis med påståendet att texter med betyg lockar till läsning i större utsträckning än texter utan betyg.)
Det bästa med försöket har varit alla de diskussioner om kritiken det har medfört. Om kulturjournalistikens roll och framtid, om kritikerns uppgift och läsarnas önskemål.
Vi har fått bättre förståelse för läsarnas olika förväntningar på en recension - liksom för hur skilda uppfattningar som finns bland våra kritiker om vad en recension bör innehålla. Hur mycket referat, hur mycket analys, hur mycket värdering? Det finns självklart ingen anledning att spika upp ett standardrecept – 2 dl referat, 2 dl analys, 3 matskedar åsikt – det skulle bli fasligt enahanda. Men för en engagerad kulturjournalistik krävs ett kontinuerligt samtal om vad man egentligen sysslar med. Och varför.
På kulturredaktionen har vi fått anledning att reflektera mer än vanligt kring urval, utrymme och format på kultursidorna. Det kommer garanterat att leda till en del förändringar på sikt.
Och betygen då?
Det är fascinerande hur stark vanans makt är. Majoriteten läsare och en tredjedel av kritikerna som svarat på enkäter vill ha det som det har varit, betyg på film, album, rockkonserter – och inget annat.
Flera vill ha det så fastän det framgår att de är generellt kritiska till betyg.
Varför? Någon svarar att det beror på att filmer och album är ”upplevelseevenemang” medan litteratur är ”gestaltat liv” - som om inte också läsning gav upplevelser, och inte även musik gestaltade livet? En annan svarar att en rockkonsert ”känns ju bra eller inte” medan en bok eller pjäs kräver ”ett mer nyanserat omdöme”. Hm. Nog kan rockmusik också kräva nyanser – och teater också handla om känslor?
Flera ger beskedet att ”det är bara så det är”. Eller att film och skivor ändå är förlorade: ”det är kört, det är för sent”.
Det här är den andra sidan av de förutfattade meningar som präglar svensk kulturjournalistik: lika övertygad som man är om att man inte ”kan” sätta betyg på litteratur, lika övertygad är man att man inte ”kan” ta bort betyg från film och album.
Kan man inte? Vi vet att betyg lockar en del läsare - och skrämmer andra. Tänk om frånvaron av betyg därför bjuder in nya läsare till filmrecensionerna? Och kanske får trogna läsare att uppfatta recensionerna på ett annat sätt? Och skribenterna att pröva och vässa sina uttryckssätt?
Som en kritiker uttryckte det: ”Det är svårare att verkligen på ett öppet sätt resonera kring ett verk och ändå, utan betyg, kunna vara tydlig med värdering. Det vore egentligen mer utmanande att ha en prövotid där man inte sätter betyg på någonting alls.”
På kulturredaktionen gör vi oss nu redo för en ny prövning: den betygsfria – i förhoppningen om att få ännu fler, intressanta synpunkter från er läsare.
Men lika säkert som att svensk kulturjournalistik präglas av förutfattade meningar om olika kulturformer, lika säkert är det att julen inte är experimentens tid.
Därför fortsätter vi med betyg på all kultur till årsskiftet och inleder en ny prövotid först i januari. Då kan kajorna se fram emot en välförtjänt semester.