Beteendekritiskt med Staffan och Bengt

Egna låtar och texter blandades med kända musik av andra kompositörer när Staffan och Bengt framträdde i Linnéträdgårdens Orangeri i torsdags kväll.Någon lärare i pedagogik borde ha varit med i Linnéträdgårdens Orangeri i torsdags kväll. Där fick vi många exempel på hur man får en åhörarskara att inte enbart sitta passiv och absorbera (eller inte) det som nådeligt delas ut. Medlemmar ur skaran fick debattera med Staffan Lindberg och Bengt Erlandsson, overhead-material blev föremål för hoppande pekpinne till karaokeliknande sång eller deklamation; en gång delades rent av div. slaginstrument ut till publiken, etc.Det musikprogram Staffan och Bengt framförde bestod av egna låtar och texter; däremellan framfördes "ellanspel" dvs. kända låtar av andra, ur deras synpunkt mindre viktiga tonsättare, i kluriga arrangemang. Det måste erkännas att de var både instrumentalt och vokalt skickliga. I det tempo föreställningen genomfördes må det vara mer än ursäktat om starten på en eller annan låt blev lite fel.Mycket i programmet var man helt enkelt inte beredd på: Som när Bengt tankfullt broderade korsstygn medan Staffan spelade en "kontrabaskaraoke" en långsamt vacker komposition med förinspelat komp. Mycket vackert, det blev säkert broderiet också. Eller när båda tidigt i programmet apropå Allsång på Skansen tvingade oss att delta i "Världens sämsta allsång" à la karaoke med pekpinne på overhead-texten. Allsången var skriven i tolvtonsteknik (med alla konstgrepp inkluderande inversion/retrograd inversion, försökte de minsann få recensenten att tro, men det gjorde jag inte). Detta gjorde naturligtvis allsången helt osångbar, så den gjorde skäl för namnet.Många av deras nummer gisslade vårt mänskliga relations - beteende, enskilt och i grupp, och där blev jag helt övertygad av både deras texter och uppträdande. Tom när de protesterade handlade det mer om "låt mig få slippa" än att bli berörd av något. Länder (Japan, Frankrike bl a) liksom hela EU fick sig en rejäl släng också.Staffans sång Ett ögonblick av evighet blev till ett lika oväntat som extra välkommet inslag av djupt allvarlig humanistisk och naturlyrisk betraktelse, mycket vackert framförd av båda. Den slutliga dödsstöten mot publikens självförtroende kom sista sången, en travesti på känd Lill Lindfors — låt, nu med texten Panik skall byggas utav ångest. Med varningen att "vi svenskar är uppfostrade i tysk militärmusiktradition, se bara på Allsång på Skansen" fick publiken slagverksinstrument och uppmnades både att sjunga den nya texten (pekpinne!) plus att spela sambarytmer till. Gick det? Nej, givetvis inte, det lät mer som svag tysk militärmarsch, så på det sättet motsvarade publiken till fullo förtroender. Ett medvetet planerat antiklimax på showen? Säkert.