Berlin under lind och syrén
I FRILÄGE. När även Neues Museum byggts upp på nytt och Museumsinsel därmed återställts i en stad där en tredjedel förstördes under andra världskriget, blir Berlin ett turistmål som onekligen kan mäta sig med Paris, London och Rom.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns 17 år efter landets återförening fortfarande en hel del gropar i Berlins stadscentrum. Men likheterna med en byggarbetsplats har avtagit rejält under senare år. Fotbollsfesten i Tyskland i fjol gjorde säkert sitt till. I dag ger staden vid Spree med alla sina nya regeringsbyggnader, museer och teatrar, allt renoverat och uppsnyggat, ett nästan färdigt intryck. Även om man säkert kommer att behöva ett decennium till. Och detta samtidigt som man vinnlägger sig om att lagren från 1900-talets mänskligt och ideologiskt vidriga historia inte skall glömmas bort. I en tid av globalisering behövs påminnelser av det slaget mera än någonsin.
De nyutslagna syrenerna vid Siegessäule möter de liberala kulturredaktörerna vid den årliga konferensen, anordnad av Liberal Press, när de denna gång möts i Berlin. Samtidigt gör paradgatan Unter den Linden skäl för sitt namn med begynnande grönska. Rivningen av DDR:s gamla parlament har för ögonblicket tagit en paus. Byggnaden är dock delad i två med ett schakt fram till Spree. I väntan på uppförandet av Humbold-Forum, som man kallar slottsprojektet, har förslag väckts om en temporär konsthall på Schlossplatz, där för inte så länge sedan den östtyska regimen samlade massorna. De i dag i Berlin verksamma unga konstnärerna från när och fjärran vilka inte har någonstans att ställa ut behöver en visningslokal, har man menat. Något som väckt ont blod hos ledningen för Hamburger Bahnhof, där den nyaste konsten annars har en hemvist.
En av Hamburger Bahnhofs utställningar (fram till 8 augusti) heter Smärta (Schmerz). Den utspelas i gränsområdet mellan konst, medicin och kulturhistoria och sker i samarbete med Medicinhistoriska museet i Charité-sjukhuset, som ligger nästgårds. Korsfästelsen och korset som tortyrredskap är några av inslagen. Utdrag ur prästen Martin von Cohems bok om Kristi liv gör Jesu plåga konkret. En lista projicerad på väggen berättar om 5 475 sår, 212 slag i ansiktet, 308 hårdragningar, de 78 gånger Kristus blev dragen i skägget eller hans 109 stönande och 62 200 tårar. Det medicinhistoriska materialet innehåller mänskliga organ i spritinläggning. Annat som visas är operationsinstrument samlade från 300 års verksamhet. I utställningen ingår också verk av bland andra Albrecht Dürer, Bill Viola och Francis Bacon. Och videor av Nathalie Djurberg och Klaus Georgi.
Hur det skall bli med de tre operahusen är en fråga man slitit med i flera års tid. Den exteriört kanske inte vackraste Komische Oper ligger möjligen mest illa till. Även om den innanför betongfasaden är en riktig pärla. Också konstnärligt tillåter man sig friheter som knappast vare sig Staatsoper eller Deutsche Oper skulle våga. Ett exempel är en starkt erotiskt laddad uppsättning av Mozarts Figaros bröllop. Turligt nog för regissören Barrie Kosky ligger flera av de musikaliska godbitarna i början. För det dröjer ett tag, innan den här iscensättningen hittar en bestämd riktning. Trots hopträngd spelplats, snurrande garderober, knivkastning och luckor i både scengolv och på väggarna. Eller att greven både försöker öppna den låsta dörren med en kraftig slagborr och har utrustats med mobiltelefon.
Efter paus blick dock teaterspåret synligt i föreställningen. Ur den omöjliga intrigen framträder Cherubino som en clownfigur. Regissören såväl använder som sätter sig över allt vad genusdebatt heter. Det gör den här operans närhet till Commedia dell'artetraditionen sällsynt tydlig. Värd att fundera på blir också anknytningen till en judisk tanketradition. När sedan en stor del av scenen fylls med doftande äpplen, tror man sig för en stund vara förflyttad till Volksbühne. Om än i en beskedligare tappning än vad som är brukligt där.
För nog har regissören Barrie Kosky tagit ordentlig spjärn alltid, mot åtskilligt i den uppförandepraxis som brukar gälla för den här operan. Något som dock inte tar ifrån de högklassiga sångarna ett uns av den betagande skönheten i ariorna. Vare sig det är frågan om svenska Maria Bengtsson som grevinnan, Elisabet Starzingers näktergalsstämma som Cherubino, Anna Fleischer som Barbarina eller James Creswells Figaro. Att Almaviva själv, Günter Papendell, i uppsättningens slutackord möter publiken med förvirrad blick får nog tolkas som att det här med relationer och moral inte förändrats ett dugg sedan urpremiären 1 maj 1786. Fast då var säkert grevinnan inte lika bitchig. Och någon Figaro med slips för Susanna att grabba tag i när hon drar ut honom från scenen, fanns nog inte heller vid det tillfället.