Berlin förbereder julen med teater och konst
Det doftar Glühwein lite varstans så här års. Berlin förbereder sig för julen med marknader snart sagt överallt.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det riktigt stora samtalsämnet i Berlin är utformningen av Berliner Stadtsschloss, det gamla hohenzollernslottet som skall byggas upp igen på sin forna plats. I dagarna har man bland 30 inlämnade tävlingsbidrag utsett pristagaren, som är italienare och heter Franco Stella. Dennes förslag till arkitektur för vad som skall bli Humboldt-Forum återställer huvudsakligen och i varje fall längs tre sidor den pampiga barockfasaden. Likaså kommer den karaktäristiska kupolen att finnas med. Inuti skalet blir det dock delvis en helt ny ordning. Inte ens när slottet användes som residens för kejsaren, var det enbart inrättat som dennes bostad. Nu satsar man målmedvetet redan från början på flera biblioteksutrymmen av ansenliga mått liksom utställningshallar, dit bland annat de utomeuropeiska samlingarna från Dalhem skall flyttas. Borggårdarna återuppstår givetvis också.
I väntan på slutgiltigt beslut om byggstart har Schlossplatz fått en tillfällig karaktärsbyggnad i det mindre formatet. Med en exteriör i blått och vitt som en himmel med moln står nu Temporäre Kunsthalle Berlin alldeles intill Spree. Bakgrunden till denna utställningslokal, tillkommen på privat initiativ, är att alla de många internationella och nu verksamma konstnärerna i Berlin inte har något riktigt forum. Första utställare är Candice Breitz med sydafrikanskt ursprung. Hennes konst har åtskilligt att säga om dagens värld där populärkulturens påverkan är stark. Inte minst i samband med människans upplevelse av sig själv och vem hon är. Att tala om någon personlig kärna eller ett stabilt jag är under sådana förhållanden en omöjlighet. I stället avgör känslor, impulser, fragment och tillfälligheter utan inre sammanhang de roller vi spelar. Candice Breitz visar detta med hjälp av videor med utsnitt ur filmer där bland andra olika filmstjärnor som Jack Nicholson och Dustin Hoffman medverkar.
Samma grundupplevelse kan man också hitta i den uppsättning av Tjechovs Tre systrar som nu ges på den en gång av Max Reinhard grundade Theater am Kurfürstendamm. Det är en privatteater, som satsar på namnkunniga skådespelare i stället för en lättsmält repertoar. Regissören Amina Gusners föreställning vore omöjlig utan de teaterdialekter som Frank Castorf arbetat fram på Volksbühne. Men här är det Castorf light. Och inte så mycket kvar av Tjechov. Ändå är iscensättningen intressant som tidsmarkör för synsätt som står underhållningsindustrin nära. De tre systrarna Katja Riemann, Jasmin Tabatabai och Nicolette Krebitz är tidigare kända från både film och egen sångkarriär. Sex av rollerna från originaltexten finns med. Man talar med varandra via bandspelare eller mobiltelefon, allt privatliv är transparent. När yngsta systern Irina ber om råd hos Kulygin, Masjas man, slår hon dövörat till och pratar själv oavbrutet.
Så blir det myter, värderingar och umgängemönster med mesta möjliga täckning i vårt eget 2 000-tal som bestämmer dramats utformning. Det är inte vemod eller leda de här narcissistiska systrarna lider av, när eller om de längtar till Moskva. Snarare är deras oberördhet i det närmaste total. Betydligt närmare än Anton Tjechov står de den Andy Warhol, vars konst visas just nu i Hamburger Bahnhof. Warhols där citerade uttalande om att varje människa i vårt ytfixerade nu kan vara en stjärna, stå i centrum och vara idol, om så blott i en kvart, stämmer väl överens med Amina Gusners dramatolkning. Men hennes tre systrar får i alla fall vara berömda i 110 minuter.