Bergsäker trio hos Konstsommar
Tre unga musiker, Henrik Berg, piano, Jenny Sjöberg, oboe, och Peter Liljenberg, fagott, musicerade i Konstsommars regi i Linnéträdgården på torsdagskvällen, skriver Anders Bragsjö.
Markant skilda roller
Konserten började med två verk för fagott och piano. Första verket, Fantasiestück av Schumann, var ursprungligen för cello och piano, andra verket, en Romance av Elgar, var i original. Musikanternas roller var markant skilda i de båda verken. I Schumannstycket kunde pianots stundtals väl yviga spel gott ha släppt fram fagottens nog så uttrycksfulla tonvindlingar bättre. Hos Elgar var de uttryckligen mer jämbördiga kombattanter, och deras listigt inplacerade små cesurer och rubati gav den svårspelade musiken charmigt uttryck. Ännu bättre om båda kunnat sluta samtidigt.
Sex stycken
Lars-Erik Larssons sex Croquiser (Musiktryck]) för pianosolo, komponerade 1947, följde så. Dessa relativt korta musikstycken är fritonala, men med en tydligt spiriuell fyndighet. Känsligt och kongenialt spirituellt spelade, med god teknik dessutom. Ett tresatsigt Konzertstück av Mendelssohn avslutade första konserthalvan. Och nog var verket konsertant skrivet för de tre stämmorna! Replikskiften, spelade med subtil elegans eller virtuos skicklighet, förekom ständigt.
Extrema tonlägen
I synnerhet sista satsen blev en riktig final med en "kadens" för träblåsarna innan pampigt slut. Mycket bra spelat, skulle bara vara roligt att höra hur träblåsare med enkelt rörblad (som verket är skrivet för) hade låtit.
Andra konserthalvan inleddes av Jenny Sjöberg ensam. Hon spelade tre av Antal Doratis fem solostycken för oboe, och gav också vältaliga förklaringar till vad styckena handlade om. Extrema tonlägen på höjden och i djupet, speciella ljud- och klafftekniker och uttrycksfull frasering, allt klarade hon galant.
Extra kul när hon i sista stycket om en middagstalare/korttricksmästare till sist kastade en papperslapp (= spelkort) upp i luften ropande "Voilà!" innan de sista två tonerna spelades.
Skickligt Chopinspel
Henrik Berg spelade så en Barcarolle i Fiss-dur av F Chopin. Tekniskt skickligt och melodiskt flödande spel. En stundtals mer återhållen dynamik skulle dock gjort kulminationspunkterna mer verksamma utan att kräva så hårda anslag. Slutuppbyggnaden var ändå helt magnifik.
Slutstycket, en Trio (i original för piano, oboe och fagott) av Poulenc, blev till en enda glädjestund. De mer eller mindre subtila växlingarna mellan oerhört vackra kvasiklassicistiskt doftande partier och överraskande gliringar åt lyssnaren tog musikerna ypperligt fram. Sista satsen blev till en ren uppvisning på "slutrakan".
Musikerna fick välförtjänt jubel och applåder och tackade för sig genom att reprisera sista satsen av Mendelssohnverket. Det var en riktig final!
Så jobbar vi med nyheter