”Då jag föddes i juli 1918 hade mor spanska sjukan, jag var i dåligt skick och nöddöptes på sjukhuset. En dag fick familjen besök av den gamla husdoktorn som tittade på mig och sa: Den där håller ju på att dö av undernäring.”
Så inleder Ingmar Bergman sin självbiografi Laterna Magica.
Ska man tro de uppgifter som publicerades i Dagens Nyheter i går så dog verkligen det barn Karin Bergman födde. Den döde sonen ska i hemlighet ha bytts ut mot ett av de oäkta barn Erik Bergman skaffat tillsammans med Hedvig Sjöberg. Karin Bergman, för många för evigt förkroppsligad av Pernilla August i Den goda viljan, skulle alltså inte vara Bergmans biologiska mor.
Om detta stämmer är det givetvis kittlande nyheter som onekligen sätter Bergmans liv och konstnärskap i ett nytt ljus. Särskilt då Bergman i så stor utsträckning skrivit in sin familjehistoria, och i synnerhet sina föräldrar, i sin konst. Även om det var först i slutet av karriären som Bergman började skriva om sin faktiska familj, i manusen till Den goda viljan och Enskilda samtal, har han beskrivit hela sin konstnärliga gärning som en konversation med barndomen. Även de tidigare, rent fiktiva, modersporträtten kan nu ses i en ny dager. Jag tänker på en av systrarnas beskrivning i Viskningar och rop, där relationen till modern skildras som en förälskelse med erotiska undertoner. Eller Ingrid Bergmans iskalla mamma i Höstsonaten. Hur ska vi nu förstå dessa?
Samtidigt kan jag tycka att denna nyhet egentligen är rätt så ointressant, att den bara än mer spär på kulten kring Bergmans person. Sverige är ju ett av de få länder där personen Bergman anses större än hans verk. De flesta vet mer om Bergmans familj än om hans filmer. Ja, vi riktigt älskar att gotta oss i det stora geniets privatliv. Till och med en dokumentär om Bergmans hushållerska, som Svt visade häromåret, blir här hett kulturellt skvallerstoff. Allt detta gör att verket hamnar i skuggan av den mytomspunna personen. En skugga som inte bara faller över Bergman, utan över svenskt film- och teaterliv i stort.
Historien om bortbytingen Bergman kommer knappast att ändra på detta missförhållande. Jag tror inte heller att det på något avgörande sätt kommer att fördjupa förståelsen av hans verk.
Filmer som Persona och Smultronstället förblir några av 1900-talets största konstnärliga prestationer. Om konstnärens mamma hette Karin eller Hedvig ändrar inte på den saken.