Under de senaste åren har man i slutet av allt fler filmer börjat slänga in borttagna scener. Infall som inte gick att genomföra, idéer som inte bredde ut vingarna. Det känns som ett ganska tidstypiskt fenomen. Rädslan för att missa någon liten guldflaga väger tyngre än risken att filmen väller över.
På Stockholms stadsteater har nu för första gången en slags motsvarighet till filmens deleted scenes haft premiär. Det rör sig om Marcus Lindeen - som för något år sedan gjorde den fenomenala dokumentären ”Ångrarna” - som grävt i Ingmar Bergmans arkiv. Bläddrat i gamla spiralblock, skummat igenom anteckningar och dagböcker och till slut fått fram ett slags koncentrat av Bergmans konstnärskap. Fast det vore kanske riktigare att kalla det benmärg. ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner” är nämligen en pjäs som är fylld av en slags vardagstramsande freudianism med allt från spermier som lyssnar på sina föräldrars abortdiskussioner till kannibaler som kalasar på sig själva. Upplägget är uppsluppet. Här går skådespelarna runt på scen och spånar fram den ena scenen efter den andra.
Som åskådare får vi se hur arkivmaterialet schackras; emellanåt tas något litet stycke fram till beskådan. En snutt spelas upp och kasseras. Det kan handla om en äktenskapsvalkyria framförd av Marika Lindström, som ”spottar ut alla gamla kyssar” eller en utsatt liten pojke framförd av Uppsalafyndet Emil Almén. Lägg därtill fina prestationer av Liv Mjönes, Niklas Falk, Kajsa Reingardt och Per Sandberg. Och vips så har du en trivsam liten teatertimme där doften av bergmansk högrev strömmar mot publiken.
Samtidigt går det inte att förneka att detta är något av en bagatell. För trots den lite trivsamma känslan av att vara i det bergmanska undermedvetna - som mycket framkallas av Hans Appelqvist drömska musik som liksom sätter ett stort frågetecken över scenerna - är det uppenbart att mycket av det som spelas är rena skrivkrampsövningar. Visst, en del är roligt, en del tänkvärt. Men trots det känns pjäsen snarare som just en samling deleted scenes än idéer som Bergman inte var diktare nog att genomföra. Det gör att det nästan känns lite nördigt att sitta där och skumma igenom allt extramaterial.