Bergmanpop med soul

Det är väldigt svårt att inte gilla Marit Bergman. När man har lyssnat på Baby dry your eye är det ännu svårare. För Marit Bergman på cd är en sådan där kvinna som man vill vara eller ha in sin närhet ­ cool, ohämmad och rolig. Adios amigos, med sin Cure-basslinga och skrikigt glada refräng, och I will always be your soldier är låtar som tar bort det där sista av vintern ur luften. Shame on me har en atmosfär av 60-talflicksoul och pianot i Tomorrow is today ger samma vidvinkelkänsla som man får av Springsteens Born to run.Över huvud taget är det mer soul över Baby dry your eye än över solodebuten 3.00 am serenades. Kanske inte direkt i sången, välsjunget är inte hennes grej, ­ men i svänget och den extra glans som polerats upp ur punkgrunden. Fortfarande indiepopHon har själv sagt att hon numera är svårare att genrebestämma men nog är det fortfarande indiepop, bara i en mer utblickande variant. Texterna är en svaghet, de varierar från pricksäkra till upprepande, som om hon inte vågat lita på att det hon vill säga ska gå fram. I Can I keep him? ber hon den gud hon säger sig inte tro på att hon ska få behålla sin älskling, vilket är en romantisk tanke, men idén blir tunt utkavlad på fyra och en halv minuts låt. När hon gör samma sak med musiken har det en annan, positiv, effekt. Verserna byggs på och byggs på och byggs på för att glädjen ska nå fram och när man snurras in i refrängen är det i en hiskelig fart. Och glad blir man verkligen.