Bergman rockar sådär

I början stod skånskan i vägen för mig. Jag kunde inte begripa det stora eller ens det roliga i knasbandet Bob Hund, som dessutom skrev sitt namn med gemener, när vänner som annars hade samma musiksmak som jag började prata om deras första ep 1993. Jag tyckte gott de kunde sjunga på engelska i stället.Nu fyller Bob Hund tio år som skivutgivande band och firar med att till slut visa vad det omtalade, engelskspråkiga Bergman Rock egentligen går för. Namnet uppstod tydligen redan 1997 och skivan är enligt konvoluttexten inspelad ²between ? and 2003². Man föreställer sig lätt att det påverkat resultatet, eller också är det den uttalade ambitionen att Bergman Rocks musik ska kunna låta lite hur som helst som så tydligt skiner igenom.De menar själva att de i stället för att göra var sitt soloalbum har gjort sex soloalbum på samma skiva, ett för varje medlem. Snarare har de gjort ett oerhört splittrat Bob Hund-album på engelska, en skiva som är smått omöjlig att lyssna på rakt igenom.Här finns monotona postpunklåtar som påminner om Ett fall och en lösning-ep:n (Outside the disco), explosiv Bob Hund-punk (I¹m a crab), sådant som hade varit fullt möjligt bredvid Stora tankar i lilla berg- och dalbanan på senaste albumet (Help the band) och några låtar som effektivt sätter stoppklossar för lyssnandet (Wake up call snooze, Jim, Darkness for beginners, My best fiend). I allt är identiteten lätt igenkännbar.Samtidigt vore det naivt att tro att musik som Bob Hunds kunde gå oförändrad genom ett språkbyte. Det som känts som det mest intressanta med Bergman Rock har varit att se hur Bob Hunds musik skulle fungera med engelska texter. Det särskilda med Thomas Öbergs texter är ju att han får vanliga svenska ord att kliva ut ur sin vanlighet, att de tillsammans med musiken lyfter lite från verkligheten.När Thomas Öberg nu sjunger på engelska i stället för skånska har fokus förflyttats från språk till ljud. Texterna är för första gången en bisak i musiken. Jag tycker mig höra det både i balansen mellan musik och sång och i enskilda textrader ('I don¹t know how I can live without you/although I hate you' är knappast någon ny 'älskling lägg ett äpple på huvudet/jag är Wilhelm Tell', för första gången har bandet inte heller skrivit ut texterna i konvolutet). Kanhända fungerar det annorlunda för en utländsk publik.Som Bob Hund-skiva betraktad är Bergman Rock en musikalisk parentes, möjligen i nivå med Omslag: Martin Kann (1996). Idén var kanhända nödvändig att realisera för ett band med så stark språklig identitet, men nu är jag mer nyfiken på vad Thomas Öberg kommer att göra med svenska språket när Bob Hund gör comeback.