– En drivkraft för mig är att bli av med berättelserna, att få ut dem ur huvudet så att de inte stör mig längre, säger Johan Theorin, novellist och deckarförfattare med Öland nästan som en huvudperson i sina berättelser.
Men ön är befolkad av fastboende, sommargäster, tillfälliga besökare och människor med särskilda, inte alltid behagliga, ärenden på agendan.
Det är om dem berättelserna handlar. De som trängs i Johan Theorins huvud. En del av dem med rötter i hans öländska barndom
– Vi hade inga särskilda berättaraftnar, men man samlades efter dagens slut och ofta dök en berättelse upp. Kanske hade den redan berättats, kanske var den ny.
När hans fiktiva person skutskepparen Gerlof Davidsson (som fått namnet efter Theorins öländska anfader Gerlof Persson) kommer med någon anekdot, har den ofta just en koppling till Theorins barndomsminnen.
– Det är ett sätt att bevara de gamla berättelserna.
I hans senaste roman, som avslutar deckarserien om Öland, böcker från fyra årstider, har en hemvändande man en viktig roll.
– Han drivs dels av längtan att få tillbaka sin mark, en strimma land vid vattnet, dels av begäret att hämnas. Det första är en längtan omöjlig att uppfylla.
I böckerna, säger Johan Theorin, ser man ofta om människor är goda eller onda, om man känner till deras drivkrafter. Enkelt sagt är de onda mer egoistiska och vill roffa åt sig, medan de goda är mer altruistiska och vill väl på ett eller annat sätt.
Hans deckardebut Skumtimmen, nu aktuell som film, kom till som en av historierna som ”måste ut”.
– Jag hade en så bra idé, en berättelse som inte hade berättats, något jag skulle vilja läsa själv . Då skrev jag den.
– Men det finns massor av drivkrafter, från de lägsta till de högsta. Från barnsliga ”Titta vad jag kan!” till en önskan att påverka människor till det bättre.