Berättelser i konstens rum

Fabian Kastners Oneirina, Roman i tusen delar, Lotta Lotass opaginerade Den vita jorden i lösbladssystem och boken Anakronismer (Albert Bonniers Förlag) är de tre huvudaktörerna i nya utställningen Mot tiden.
Kastners debutroman, uteslutande bestående av citat från andra böcker, har givits visuell gestaltning som utställningens själva nav kring vilket övriga deltagare orienterat sig. Några bokhyllor innehållande alla de böcker Kastner använt för sin roman har i sig blivit en tredimensionell installation (= konst) och samtidigt ett referensbibliotek (= litteratur) där besökaren kan slå sig ner och läsa.
Också Lotta Lotass bok med sina lösa blad i en ask han givetvis betraktas som ett konstobjekt. Romanen relativiserar såväl genreindelningarna som själva det litterära berättandets metoder och villkor.

Boken Anakronismer är en antologi i text och bild där hela utställningskoncepter får en mångsidig belysning, kommenteras, exemplifieras och gestaltas å ett rikt varierat sätt. I sökandet efter det förgångna och i följsamheten mot de minnets och glömskans mekanismer som styr vår uppfattning bildar texterna av Kastner och Lotass liksom av den australiske författaren Gerald Murnane en central del av utställningen. Murnanes flytande och rörliga stil där han låter språkets egen dynamik bära och styra associationer och minne hör till det mest originella jag läst på länge. Att Proust är en av utgångspunkterna för Murnane och flera andra medverkande förvånar knappast. Murnanes variant på den Proustska madeleinekakan - sardiner på grovs bröd - är ytterst fascinerande att följa allt eftersom texten fortskrider.
Att konstnärer använder text som tecken och form är ingenting nytt i den moderna konsthistorien. Här har dock texterna huvudsakligen en annan funktion som ligger närmare det narrativa draget i litteraturen. Som samtidsfenomen är detta en intressantare och mindre utforskad faktor som med Bonniers konsthalls utställning nu aktualiseras. Här låter man litteraturen "ta plats i rummet" som Sara Arrhenius uttrycker det i katalogtexten.
Bland de visualiserade delarna av Mot tiden som alltså ockuperar rummet intar den tyska konstnären Ulla von Brandenburgs Stage III en särställning. En av salarna i den delvis för just denna utställning ombyggda konsthallen har von Brandenburg förvandlat till en teater med scen och salong. Med ett kraftfullt siluettmåleri som upptar flera väggar gestaltas slutscenen i Strindbergs Fadren så som dramat framfördes på Intima teatern 1908.
Irländaren David Byrne i sin tur går tidsmässigt åt motsatt håll när han i sina videor använder science fictionkonceptet för sina tidsresor.

Det anakronistiska temat i utställningen blir särskilt tydligt i Uppsalabördiga Ulrika Minami Wärmlings målningar av gother och i Martin Karlssons svartvita fotografier med motiv från Skansen i Stockholm. Karlssons bilder har en retroprägel som snarats påminner om etnografers sätt att arbeta. Minami Wärmlings målningar har tidigare visats i en separatutställning i Stockholm men fyller sin funktion utomordentligt väl i ett koncept som har med tidens, genrers och identiteters relativisering att göra.
Också de övriga medverkande i denna väl genomtänkta utställning anknyter naturligt till det övergripande temat, samtidigt som deras estetiska egenarter bevaras. Ett exempel är Lina Selander, vars suggestiva berättelse om exil och flyktingskap ackompanjerar en bildserie, inspelad i den spanska staden Portbou, där filosofen Walter Benjamin 1940 valde att avsluta sitt liv.
Som en extra bonus i den labyrintiskt uppbyggda utställningen får besökarna i små grupper följa med ner i källaren där Robert Kusmirowskis installation The Crypt visar en balsamerad kropp, konstnärens egen enligt fiktionen, lagd i en kista och presenterad som 100 år gammal, alltså som död. Verket blir som en på en och samma gång kongenial och lätt absurt komisk final på en i alla delar ytterst välgjord utställning. Ett rikt och omfattade program med samtal och visningar arrangeras under hela utställningsperioden.

Berättelser i konstens rum

Med ambitionen att undersöka relationerna mellan konst och litteratur har curatorn Sara Arrhenius hos Bonniers konsthall iscensatt en utställning som till såväl form som innehåll måste beskrivas som verkligt nyskapande.