Berättelsen om Avishai Cohen

Den kommer gå sönder, tänker jag. Avishai Cohen rycker och sliter och slår på kontrabasen, som om han var förbannad. Mark Guiliana trummar som besatt och Shai Maestros pianospel lägger en klassisk kontrast i bakgrunden. Det är slutet på Nu Nu, en av konsertens höjdpunkter, men långt ifrån den enda. Cohens kompositioner är en sammanblandning av i första hand jazz, klassiskt och klezmer. De flesta musiker som blandar musikstilar brukar försöka foga samman dem så smidigt som möjligt. Avishai Cohen gör tvärtom. Han låter kontrasterna stöta i varandra, stundom frontalkrocka. Resultatet är chockerande vackert och publikresponsen blir därefter. Jublen i de mäktigaste urladdningarna skulle göra till och med Darin avundsjuk. När han sjunger och spelar de traditionella sångerna, som han lärt sig av sin mamma och morfar, är det dock med större varsamhet. Det är modernt och lekfullt, men utan att sångernas grundstämning tappas bort. De egna alstrens titlar är enkla, liksom mellansnacken. Cohen förklarar att Emotional Storm kom till som ett resultat av uppbrottet med en kvinna. Han behöver inte förklara mer. Musikens komplexitet fångar varje nyans av de motstridiga känslorna. Det är en berättande musik. Och liksom låten berättar om en episod blir hela konserten berättelsen om en människa. Ursprung, influenser, känslor. Kanske inte en heltäckande bild, men förmodligen så nära det går att komma på två timmar.