Berättas flyhänt

Det är väl ställt utom allt tvivel att Guy Ritchie - ibland bara orättvist mest känd som ex-Madonna - älskar att gräva i den undre världens mer sjaskiga miljöer bland lokala maffiabossar, storspelare och förlorare med större drömmar än de har råd med.

Så är det också i nya RocknRolla, tio år efter genombrottet Lock, stock and two smoking barrels. Här möter vi ett galleri av förbrytare, lika ofta på väg ned som upp. I centrum står One Two, en småtjuv egentligen som genom misslyckade fastighetsaffärer fått en jätteskuld till the big boss, Lenny Cole. I försöken att betala tillbaka hamnar han och hans vänner i delo med de flesta, inklusive en rysk gangster som ser ut som Putin, en girig revisor med look som Diana Ross, en korrumperad kommunpolitiker, en neddrogad rockstjärna och ett antal till.

Guy Ritchie berättar flyhänt som i en blandning av rockvideo och Woody Allen, dessutom inte så lite som ett seriemagasin. Tempot är skyhögt och kryddas hela tiden med en härligt rolig och träffsäker dialog. Ibland kan det snudd på mer än lovligt smaka Tarantino men det är mest en komplimang. Ritchie är egentligen roligare och man slipper utdragna våldsscener, även om den delen räcker långt som det är också.
Skurkarna påminner inte så lite i sina resonemang och metoder om alla de samtida finanshajar som stått i blickpunkten om än tyvärr inte i skottgluggen på senare tid. Tom Wilkinson gör sin Lenny Cole med sedvanlig bravur.

Det gör också muskelknutten Gerald Butler som den charmige hjälteskurken One Two, en given publikfavorit. Thandie Newtons coolt pilska och penninghungriga siffernisse är också en tillgång liksom hela gänget av lika amoraliska som roliga bifigurer.

Guy Ritchie har gjort en riktigt underhållande och rolig skröna som också sätter fingret på samtiden på ett alldeles utmärkt sätt.

Berättas flyhänt

Tempot är skyhögt och kryddas hela tiden med en härligt rolig och träffsäker dialog, skriver Björn G Stenberg.