Det nya albumet heter The Rough and Rynge och gavs ut för ett par veckor sedan. Tycker du att skivan är den bästa du har gjort hittills?
– Det där är svårt. Jag tycker att det finns element i alla skivor som är bra. På sätt och vis är det som att förflyttas i en tidsmaskin när man lyssnar på de tidigare. Det kan vara som att gräva upp gammal skåpmat. Ibland har saker hållit vilket känns trevligt. Men givetvis känner jag att den nya är den mest aktuella i mitt huvud.
Skivan är inspelad på fem dagar i en lada ute på landsbygden. Kjellvander menar att resorna han gjort de senaste åren har färgat musiken.
– Jag speglade det jag skrev väldigt mycket mot platser, nästan som om jag ville att något barn eller någon i min familj senare i livet skulle följa i mina fotspår. Jag skrev låten Gardener river för att jag vill att någon ska leta upp det stället och åka dit, för det var så fantastiskt.
Kjellvander har turnerat flera gånger i USA, och för två år sedan var han med om en särskilt minnesvärd ”vardagsrumsturné”.
– Det finns en hel drös med människor i USA som har konserter hemma. De bjuder in grannar, bekanta och vänner, lagar mat och dricker vin och så kommer det 50-60 personer. Det är otroligt trevligt.
– Vi spelade på alla möjliga ställen, allt från trädgårdar till 80:e våningen i något höghus på Manhattan, högst upp på taket så att man hade hela Manhattan i bakgrunden till vardagsrummet i någon liten lägenhet. Det var häftigt. Man lär känna folk på ett annat sätt och det blir mer uppskattat.
”Vi” syftar i detta fall på hustrun Karla-Therese Kjellvander, som också medverkar på nya albumet.
– Hon lägger enormt vackra stämmor och det känns jättekul att ha tillgång till en av Sveriges absolut bästa körsångerskor. Sen finns det förstås både för- och nackdelar med att både leva och verka ihop. Men mest fördelar. Jag kan egentligen inte komma på någon nackdel när jag tänker efter.
Förra året återförenades Kjellvander med sin första grupp, Loosegoats, för tre exklusiva spelningar. Eventuellt kan det bli aktuellt med en ny skiva även för dem.
– Jag har skrivit låtar till Loosegoats nu på sistone. Men om det blir något, det vet jag inte. Det får inte bli ett hafsverk och det får inte kännas som att vi gör en återföreningsgrej. Ska vi göra ska det vara väldigt vitalt.
Slutligen då, vilken är favoritlåten på The Rough and Rynge och varför?
– Long distance runner. Den är lite oortodox, det är bara tre verser och sedan någon halvkonstig refräng i slutet. Det är fint gitarrspel och texten är fåordig men omfattande. De första två verserna säger inte så mycket, målar bara upp en bild, men de sista två säger extremt mycket. Den låten kommer jag garanterat att spela på Katalin.