Nyligen kom beskedet att Netflixserien ”Tretton skäl varför” får en fortsättning, andra säsongen har premiär under 2018.
”Tretton skäl varför” bygger på Jay Aschers roman med samma namn och handlar om 17-åriga Hannah som tar livet av sig.
Hon lämnar efter sig ett antal kassettband, och på dem pekar hon ut tretton personer och tretton skäl till sitt självmordsbeslut.
Serien har blivit populär, och det är lätt att förstå varför: man sugs in i en berättelse som tar ungas grymma vardag på allvar.
Rykten färdas blixtsnabbt i skolkorridorer och mellan mobiler, förstärks och förvrängs och drabbar, allt berättat i ett suggestivt flöde mellan då och nu. Som det var – och som det blev.
Men serien har också fått kritik. Det talas om att den glorifierar självmord och är olämplig, ja kanske till och med farlig för sina unga tittare. Framför allt gäller kritiken själva självmordsscenen i första säsongens sista avsnitt, där vi närgånget får bevittna när Hannah utför sin dödliga handling.
Enligt psykiatern och suicidforskaren Ullakarin Nyberg, intervjuad i Vetenskapsradion 21 april, kan explicita gestaltningar som den här vara direkt skadliga. Scenen riskerar att inspirera en redan förtvivlad och självmordsbenägen person till att välja en viss metod menar hon och borde ha utgått.
Netflix har å sin sida försett avsnittet med varningstext – men försvarar samtidigt scenen: den är viktig att ha med för att visa hur fasansfull och plågsam handlingen är.
Men kritiken sträcker sig längre än till självmordsscenen. Ullakarin Nyberg har också synpunkter på dramaturgin i stort. Hon anser att den är en ”väg i hopplöshet” och att man borde ha ”vävt in mer hopp och möjligheter efter vägen” – och helst låtit Hannah Baker klara sig på slutet, och fått hjälp att förändra sina tankemönster.
Ungefär här i resonemanget drar jag öronen åt mig. Nog för att jag kan förstå denna önskan efter ett lyckligare slut, en ljusare intrig. Och kanske är just själva självmordsscenen ett misstag – man hade kunnat utelämna den och ändå få fram smärtan i att en ung människa tar sitt liv, inte minst genom föräldrarnas reaktion.
Men ändå, tanken att fler ljuspunkter bör vävas in skevar, och verkar begränsande för den som ändå vågar skildra det allra svåraste. Som om det finns ett rätt sätt och ett fel sätt att göra det på. Regler för hur den perfekta och mest skonsamma intrigen ser ut.
Den föreställningen kan hindra folk från att ens försöka, vilket jag tror är ett betydligt sämre alternativ. Farligast av allt är ändå tystnaden.
Just den här berättelsen bygger på att Hannah Bakers fullföljer sitt självmord och att vägen dit är mörk. Det är en fasansfull konsekvens, plågsam att ta till sig, men också berättelser utan hopp måste kunna berättas.