Man behöver inte se särskilt många avsnitt av Idol innan man förstår att musikbranschen inte letar efter duktiga sångare. Man letar efter starka personligheter, som dessutom råkar kunna sjunga. Först då är man en artist.
Att vara artist innebär i det här sammanhanget att man är så egensinnig och så uppseendeväckande som person att man omedelbart blir lagd på minnet, samtidigt som man förmår framföra musik på ett insmickrande sätt. Ytterligt få stämmer in på den beskrivningen. Udda personligheter är oftast alldeles för smala för att slå igenom medan de som strävar efter att vara inställsamma i stället blir tråkiga och anonyma.
Ett av de tydligaste undantagen från den regeln är Lady Gaga, eller Stefani Germanotta som 27-åringen egentligen heter. Hon är en av vår tids största superstjärnor, främst därför att hon kan skaka om musikaliskt och imagemässigt, samtidigt som hon håller den stora publikmassan i ett järngrepp med hjälp av hits.
Musikaliskt är hon, och de demonproducenter hon omger sig med, experter på att paketera om ordinär bubbelgumpop i vräkiga, skavande, häpnadsväckande, förvridna förpackningar. På artistens fjärde album märks detta främst på alla vassa kanter. Syntljuden är ofta sågtandsaktiga, knarriga och påträngande framfusiga medan ladyn själv sjunger med omväxlande teatralisk högljuddhet och rockigt rasp i rösten.
Resultatet är gapigt, men också högeligen intressant eftersom musiken hela tiden omvandlas och överraskar. Och mitt i allt ihop kommer den trasiga och ärliga pianoballaden ”Dope”. Typiskt Lady Gaga. Texterna överraskar mindre. Det handlar mycket om sex och snusk, lite om droger och så kärlek förstås. Ingen popmusik utan kärlek.
Lady Gagas styrka är ändå den totala oförutsägbarheten. Efter att ha porträtterats som en ful motorcykelkentaur på förra plattan avbildas hon nu sittande naken iklädd endast en onaturligt blond peruk och med båda brösten vilande i handflatorna. I veckan hade hon en flygande klänning på sig. Nästa år ska hon ge en konsert i rymden(!) Medan Madonna slog världen med häpnad genom att byta image två gånger om året tycks Lady Gaga snarare göra det två gånger i veckan. Det är mer än bara en spekulativ reklambyråstrategi, om du frågar mig. Gaga är som ett enda stort, rastlöst konstprojekt med hög budget, en övertydlig form av popkonst, eller som Lady Gaga själv föredrar att kalla det: ”Artpop”.