Lisa Irenius: Bejaka dagdrömmarna!

I augusti är det femtio år sedan Martin Luther Kings berömda tal: I have a dream. Ett strålande stycke politisk fantasi.

Människor behöver drömmar: om ett bättre samhälle, kärlek, välstånd, lycka, ja vad som helst. Människor behöver drömma. Och det gör vi ju. Men jag har börjat undra om vi inte drömmer något mindre idag. För att vi har mindre drömtid.

Drömmer, dagdrömmer, det är sådant vi gör När ingenting särskilt händer, för att låna titeln på etnologerna Billy Ehns och Orvar Löfgrens fina bok om dessa stunder och deras betydelse.

Som bokhållarbiträdet i den portugisiske författaren Fernando Pessoas Orons bok. ”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte ska bli monoton”, ansåg han:

”Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även minsta lilla sak blir en förströelse. Mitt uppe i mitt dagliga arbete som är färglöst, enahanda och meningslöst dyker visioner av flykt upp hos mig, drömda spår av avlägsna öar, fester i parkalléer från andra tidsepoker, andra landskap, andra känslor, ett annat jag.”

Men tji fick han, som bekant. Vardagen har inte blivit mer monoton. Tvärtom.

Inte så att enahanda sysslor i sig har försvunnit, men de ackompanjeras nu av oavbruten stimuli: musik, podcasts, sociala medier, den ständiga möjligheten av sms, telefonsamtal, epostmeddelanden...

Åtskilliga (även jag själv) har resonerat kring konsekvenserna för koncentrationen och fördjupningen. För ett par år sedan utkom den amerikanske författaren Nicholas Carr med den uppmärksammade boken The Shallows, om ”vad internet gör med våra hjärnor”.

Mer nyligen skrev Håkan Lindgren här på UNT:s kultursidor om ”kriget mot koncentrationen”, med farhågan att man i det uppkopplade, digitala samhället snart inte ens får läsa en bok ifred.

Men nu vill jag alltså väcka en annan fråga: om inte det digitala stimulisamhället även påverkar en form av icke-koncentration, nämligen dagdrömmarna, de vandrande tankarna.

När jag betänker min egen tillvaro är det just de små luckorna av ingenting särskilt som har försvunnit. Transporttider och väntan fylls nu av epostläsning. Dagdrömmande trängs ut av Twitter eller Wordfeud.

Desto bättre, kan man tycka. Så sent som på 50-talet varnade psykologer för att barn som dagdrömde kunde få neuroser. Ja, hellre få något gjort än att förlora sig i fantasier. Eller?

Men som Billy Ehn och Orvar Löfgren skriver är dagdrömmar också ”en meningsfull och skapande verksamhet”.

Ibland är de särdeles meningsfulla: både Einstens relativitetsteori och Newtons gravitetsteori lär vara sprungna ur sådan tankeverksamhet. På senare år har flera studier visat hur dagdrömmar stärker kreativiteten. Forskare vid University of California visade i fjol hur människor blir betydligt bättre på att lösa problem efter en stunds dagdrömmande.

I dagdrömmarna släpps tankarna fria och fantasin tränas. Och ibland föder det verkligt originella idéer. Det har betydelse inte bara för kulturellt skapande och vetenskapliga upptäckter, utan även för politiska drömmar och visioner.

För att vi ska kunna uppnå verklig förändring, ja rentav en bättre värld, måste vi alltså låta tankarna vandra iväg. Släppa dem fria från verklighets(upp)kopplingen.

Femtio år efter Martin Luther King är det dags att återerövra drömmen. I alla dess former.