För sin överlevnad är mänskligheten beroende av en mängd produkter och funktioner som naturen tillhandahåller och som tillsammans kallas ekosystemtjänster. Här finns reglering av havens surhetsgrad och atmosfärens koldioxidhalt, nedbrytning av trädens fallna löv, insekternas växtpollinering och, framför allt, de gröna växternas infångande av solens energi och dess omvandling till en form som andra levande varelser kan utnyttja. Många av dessa processer är svårfattliga, andra mer påtagliga. Här kommer ett jordnära exempel:
När boskapsskötseln i Australien växte till en jätteindustri, visade det sig att djurens spillning blev liggande kvar på markytan i ett tjocknande lager som i hög grad försvårade vegetationens återhämtning. Eftersom spillningens innehåll av näringsämnen inte frigjordes, uteblev dessutom den viktiga gödningseffekten.
Orsaken var att Australien saknade dyngbaggar, en sorts skalbaggar som finns i övriga världsdelar och som ägnar sig åt att gräva ner djurexkrementer och använda dem som grobäddar för sina larver. Utvägen blev att i Australien inplantera ett antal dyngbaggsarter som helt enligt förväntan snabbt ökade i antal och utbredning och energiskt tog itu med att gräva ner kreatursspillningen. I dag uppskattas det årliga värdet av dyngbaggarnas arbete till tre à fyra miljarder kronor. Avfallshantering är en utomordentligt viktig ekosystemtjänst.
Fallet med de importerade dyngbaggarna är hämtat ur en ny bok med den provokativa titeln Do we need pandas? The uncomfortable truth about biodiversity. (Behöver vi pandor? Den obekväma sanningen om biologisk mångfald) Författare är den brittiske växt- och naturvårdsbiologen Ken Thompson, till sin pensionering verksam vid Sheffield University. Envar som är engagerad i mänsklighetens hantering av jordens resurser och av vad som ibland kallas uthållig utveckling bör läsa hans friskt formulerade text med dess uppsjö av fakta och synpunkter, de senare inte sällan kontroversiella men ofta tänkvärda.
Bokens titel anspelar på den starka prioritet som ges åt bevarandet av vissa karismatiska djur, till exempel jättepandan som numera är en fåtalig art som med nöd och näppe fortlever i ett par kinesiska naturreservat. Medan pandorna ägnas en intensiv omsorg, gäller detta inte de skogar som de är beroende av för sin fortlevnad. Arten hotas således till sin existens inte på grund av förföljelse utan därför att de ekosystem den ingår i successivt skadas, krymper och fragmenteras. Exemplet visar, menar Thompson, att det är ekosystemen vi i första hand måste bevara, och endast om detta lyckas kan vi hoppas på en oförändrat rik eller rentav ökad artmångfald, inklusive jättepandan och andra kändisar och därtill tusentals andra arter.
Förvisso anser Thompson att "rubrikdjur" som pandan ska bevaras men inte därför att de spelar en viktig roll för de globala ekosystemens fortlevnad och funktioner, vilket nämligen inte stämmer, utan av vetenskapliga, etiska och estetiska skäl ? ungefär som historiska byggnader. Dessutom kan de bli lönsamma, nämligen som turistmagneter. Olyckligtvis går dock intäkterna från turismen vanligtvis till andra än lokalbefolkningen, trots deras uppenbara rätt till ekonomisk kompensation för den mark de avstår från att använda för jordbruk. Att rätta till sådana missförhållanden bör få högsta prioritet.
Som Thompson betonar är det växterna och mikroberna som utgör huvuddelen av biomassan (den totala mängden av levande organismer) i varje ekosystem och som utför den största delen av ekosystemtjänsterna. Djuren utgör endast en ringa bråkdel men kan, som exemplet med dyngbaggarna i Australien belyser, inte desto mindre spela viktiga roller i ekosystemen. Vi ryggradsdjur är för vår fortlevnad helt beroende av växterna och inte minst av olika slags mikrober, medan det omvända inte gäller. I flertalet ekosystem är det någon eller några få arter som står för större delen av både struktur och funktion ? tänk granskog. Även i extremt artrika regnskogar har man kunnat konstatera att det bara är ett fåtal av trädarterna som spelar en nämnvärd roll för ekosystemets struktur och funktion. Sådan kunskap är viktig när ett ekosystem ska "skördas".
Den huvudtes som Thompson vill inpränta i sina läsare är att det är ekosystemens egenskaper som styr biodiversiteten och dess artsammansättning, inte tvärtom. Även om författaren här slinker undan en del kniviga definitionsproblem och det bevisligen finns en rad motexempel, är hans framställning likväl beaktansvärd. Extrem rikedom på växtarter förekommer exempelvis i vissa trakter av södra Afrika och sydvästra Australien. Beror det på näringsrikedom och hög produktivitet? Ingalunda. Tvärtom är markerna så näringsfattiga och nederbörden så liten att ingen art trivs så bra att den tar kommandot och slår ut de andra. Därför kännetecknas växtsamhällena av otaliga arter, alla i glesa bestånd.
Vissa stora däggdjur, borde Thompson kanske ha påpekat, har faktiskt djupgående effekter på ekosystemen. Att den afrikanska savannen ser ut som den gör beror inte minst på elefanternas ?skogsbruk?, och när vargen tilläts göra comeback i Yellowstone National Park i USA, hade dess decimering av klövviltet dramatiska effekter på vegetationen.
Ett ofta anfört skäl för bevarandet av mer eller mindre alla arter är att artrika system skulle vara mer produktiva än de artfattigare. Det är en sanning med stor modifikation, påpekar Thompson, och menar att det samband som ibland har iakttagits i själva verket beror på att ett artrikt samhälle av statistiska skäl har högre sannolikhet än ett artfattigt att innehålla någon eller några högproduktiva arter. (Mäter man tusen människors kroppslängd är chansen att hitta någon som är mer två meter lång avsevärt högre än om man mäter hundra, för att inte tala om tio personer.)
Uppfinningen av jordbruket för omkring 12 000 år sedan ses av många experter som den mest avgörande händelsen i vår arts historia. Att bygga om sin omvärld för egen vinning förekommer visserligen även hos andra arter (tänk bäver), men inte i tillnärmelsevis samma omfattning som hos oss. Processen kallas nischrekonstruktion, och i den branschen är vi solklara världsmästare. Enorma arealer har fått sin naturliga, för-mänskliga, vegetation utbytt, floder har dämts, våtmarker dikats ut och otaliga arter utrotats eller reducerats till spillror. Givetvis har många ekosystemfunktioner påverkats av alla dessa åtgärder, och många skulle anse det som självklart att deras funktionsduglighet därigenom försvagats. Många ser dem som förebud om en hotande katastrof.
Men nyligen kom det en utomordentligt spännande artikel i den ansedda tidskriften Bio Science, där en forskargrupp (med svenskt inslag, nämligen Garry Peterson och Maria Tengö, båda knutna till Stockholm Resilience Centre) vill fästa vår uppmärksamhet på att slitaget på biosfären inte har lett till ökande misär för mänskligheten utan precis tvärtom. Under det gångna seklet exploaterades snart sagt alla ekosystem hårdare än någonsin tillförne, men i stället för sjunkande välstånd visar utförda mätningar att människor i genomsnitt fått det bättre. Förvisso är nöden fortfarande svår för ungefär en miljard människor, men faktum är att aldrig har så många människor, nämligen sex miljarder, haft det så drägligt som nu. Att välståndet ökat samtidigt som ekosystemen hårdutnyttjats ser forskargruppen bakom artikeln som en miljöparadox värd att diskutera, inte minst i ett framtidsperspektiv.
En bidragande orsak är att vi genom tekniska innovationer lyckats öka matproduktionen utan att i motsvarande grad tära på eller skada ekosystemtjänsterna. Vetenskapliga framsteg har med andra ord delvis frikopplat oss från den ?naturliga? produktionen. Härav följer dock inte att det bara är att ?tuta och köra?. Att flertalet människors välmåga ökat trots det senaste seklets befolkningsexplosion kan nämligen också bero på att vi levt på lånade resurser, och den som är satt i skuld är inte fri. Till råga på allt ökar mänsklighetens behov år för år. Vi blir fler och fler och ett allmänt önskemål, ofta ytterst välbefogat, är högre levnadsstandard, vilket betyder större uttag ur resursbanken. Vidare kan den pågående klimatförändringen komma att skada eller förstöra många produktiva ekosystem ? men kan den kanske också ge upphov till nya? Redan i dag är dricksvatten en svår bristvara, och Thompson beskriver i sin bok hur desperata människor i vissa storstäder i Indien gräver och borrar sig in i vattenledningarna till sjukhusen, där tillförseln och kvaliteten är som säkrast, för att stjäla dricksvatten.
Den paradox som forskarna talar om representerar kanske zenit i vår tid på jorden, en kort glansperiod. God framförhållning måste känneteckna framtidens miljöplanering. Hela skalan av ekosystem måste vidmakthållas i alla regioner, bland annat men rakt inte bara för att underlätta livet för utsatta arter. Om pandan lyckas leva vidare, är det ett bevis på en framgångsrik global naturresurshushållning. Ekosystemen måste utnyttjas på ett hållbart sätt, annars rasar planetens förmåga att försörja sina mänskliga invånare. En öppen fråga är om vår mänskliga natur tillåter oss att acceptera de begränsningar i vår privata resursförbrukning som blir ofrånkomliga för framtida hållbarhet. Den frågan kan formuleras så här: Kommer vi att lyckas med konststycket att besegra oss själva?
Staffan Ulfstrand
är professor emeritus i ekologisk zoologi vid Uppsala universitet