31 juli blir en högtidsdag för alla Harry Potter-fans. Inte bara är det Harrys födelsedag. Dessutom släpps nya romanen ”Harry Potter and the Cursed Child”, den åttonde i serien och byggd på en pjäs med samma namn och med premiär i London i sommar. På svenska kommer boken till hösten, då med titeln ”Harry Potter och det fördömda barnet”.
JK Rowlings succéserie om Harry Potter är ett spännande äventyr, en kamp mellan ont och gott och en fantasirik saga att sugas in i. Men den är också en utvecklingsberättelse, med en alldeles särskild pojke i centrum. Ja, kanske skulle man till och med kunna kalla böckerna om Harry Potter för en skildring av ett särbegåvat barn? Och om värdet av att hamna på rätt plats för att blomma ut.
För vem är Harry Potter i början av serien? En hunsad pojke bara, med ett undanskuffat rum under trappan hos sina styvföräldrar. Först när han tar tåget till Hogwarths från perrong nio och tre kvart kan hans potential utvecklas.
På senare tid har särbegåvning uppmärksammats en hel del, bland annat i UNT (31/3, 18/5) och Dagens Nyheter (Insidan, serien ”För smart för skolan?”).
Många har vittnat om att okunskapen om särbegåvning och om de särbegåvade barnens behov är stort, inte minst i skolan och med ibland svåra konsekvenser och stort lidande som följd. Det stämmer säkert - jag kan bara se till mig själv och vilka luckor jag har. Men nu när jag har öppnat ögonen och börjat se och lära, tänker jag att det kanske är till kulturen man ska vända sig för att börja fylla i sina kunskapshål. Tillika finns i fiktionen möjlighet till identifikation och kanske till och med tröst för den som känner sig missförstådd och annorlunda.
Harry Potter är ett exempel. Och inom den animerade barnfilmen är den särbegåvade karaktären en tämligen vanlig figur. Visserligen ofta överdrivet klichéartat skildrad - men ofta med hjältestatus i slutet. Som i ”Det regnar köttbullar”, eller i ”Horton” där borgmästarens enstöriga men geniala son till slut räddar världen på dammkornet. I storslagna ”Epic” är uppfinnaren vuxen, men hans utveckling är densamma: från missförstådd knäppis till räddare av skogen. Och nyligen kom barnboken "Noel och den magiska önskelistan.
Men efter denna uppräkning undrar man: finns det inga särbegåvade flickor?
Jo, det gör det ju, lika många som pojkar – men i fiktiva skildringar (med brasklappen att min undersökning inte är heltäckande) tycks pojkarna i majoritet. Troligen ligger det närmare till hands att göra innovatören till pojke, där finns redan uppkörda hjulspår. Medan den nördiga flickan fortfarande är ett undantag.
Men så hittar jag henne, Lila i Elena Ferrantes nyligen utgivna roman ”Min fantastiska vännina”. Hon vars ”snabbtänkthet påminde om ett väsande ljud, en slungande rörelse, ett dödligt bett”. En självlysande begåvning alltså, som vi får möta under de intensiva uppväxtåren. Men Lila går inte något särskilt roligt öde till mötes, åtminstone inte i den här första delen av serien. Och man önskar ge henne en biljett från perrong nio och tre kvart, bort från machokulturen i femtiotalets Neapel och till en plats där hon får vara den hon är.