Befriande filmatisering som betonar det mörka

Även om pojken Peter Pan aldrig blir vuxen så verkar filmatiseringarna av J M Barries bok försöka växa ikapp med sin samtid. Medan Disneys tecknade klassiker var en naiv femtiotalsidyll i braskande färger så gav Spielbergs omstuvade Hook i stället en nittiotalistiskt präglad bild av medelåldersyuppiens identitetskval. När boken nu blir spelfilm för första gången sedan 1924 spelas den flygande pojken för första gången av — en pojke. Tidigare har han gestaltats av kvinnor, både på scen och film.Tvärtemot vad man kunde tro gör inte detta att filmen blir ett barnkammaräventyr som passar till läggdags. I stället har manusförfattare och regissör P J Hogan intressant nog tagit det som en möjlighet att betona både det mörka i sagan och det prepubertalt romantiska.I hans händer blir filmen just så otäck som sagor annars bara kan vara i ett barns tankar — filmen liknar mer en verklig iscensättning av barnfantasier än en vuxens föreställning om vad barn vill underhållas av. Det hemskare är hemskare, friheten är större och hemlängtan tyngre än familjefilmer annars brukar våga medge.Därmed inte sagt att det är en film för de minsta; det som är hemskt när man föreställer sig det blir inte mindre hemskt av att man får se exakt hur det ser ut. Att sjöjungfrur inte nödvändigtvis är väna utan har döda ögon och hud som drunknade kan nog komma som en chock både för små och stora. Filmen väjer inte heller för den spirande sensualiteten hos Peter och tolvochetthalvtåriga Wendy som lämnar sin barnkammare för att följa honom till Landet Ingenstans, snarare blir den hela berättelsens motor.Det är tack vare denna uppriktighet som Peter Pan blir en bra mycket bättre film än inledningens sockrade slapstickscener från den edvardianska vardagsvärlden och deras undermåliga dubbning hotar med. Den blir en film som tar sin unga publik på allvar, även om det måste betyda att de får mardrömmar. Det gör den också moralisk i allra högsta grad, på samma sätt som Stephen King och bröderna Grimm är moralister; som alla sagor förbereder den både för livets fasor och möjligheter, och den gör det utan att hyckla. Det är faktiskt ganska storslaget, mycket befriande och helt oväntat. Frågan är bara vad det säger om samtiden.