Befriande ärlig tonårsrulle

Filmen är mycket löst sammanhållen av det par byxor som sjuttonåringarna Bridget, Carmen, Lena och Tibby skickar emellan sig sedan kvartetten splittrats för sommaren. Födda samma vecka, boende i samma stad har de tidigare aldrig varit skilda åt. Byxorna — som mirakulöst passar alla deras fyra olika konstitutioner — blir symbolen för deras vänskap och en snuttefilt att ty sig till i svåra stunder.Och svåra stunder kommer. Ann Brashares som skrivit den av kritiker och läsare uppskattade förlagan har byggt in igenkänningen i personerna. De fyra är skarpt utmejslade kontraster till varandra, har olika förhållanden till föräldrarna och livet men genomgår en utveckling som väl också är själva huvudsaken. Särskilt mycket motstånd bjuder filmen inte, det är mest att nicka och känna sig stärkt. Ett par rejält falska ackord håller på att stjälpa hela lasset, men det goda intrycket överväger ändå in i den sista halvtimmen. Målgruppstillhörighet ej nödvändig.Sedan kan man också låta sig roas av den exotism som lägger sig över alla de nya miljöerna flickorna hamnar i — ett Santorini där Lena rider åsna till tonerna av Zorba, ett fotbollsläger i Mexiko där sol och kroppssvett sätter tonen för Bridgets jakt på den snygge tränaren, men också det skugglösa lysrörsljuset på stormarknaden där Tibby sommarjobbar och den desinficerade förortsmardröm som Carmen hamnar i. Fullkomligt normalt är endast den fullkomliga gemenskapen med vännerna på flickrummet.