Beethoven skulle antagligen ha gillat det: att få sina 32 sonater presenterade av en pianist lika orädd för att spela dem, som tonsättaren varit när det gällde att skriva dem.
Det är fysiskt krävande att ge fem konserter inom 48 timmar under två helger, i Konserthuset i Uppsala. Koncentration, minnesarbete, muskeldito - associationen till idrott känns inte långsökt.
- Men det är viktigt för mig att det inte blir idrott utan konst, säger Per Tengstrand, en av Sveriges mest internationellt kända och verksamma pianister.
Han har nyss kommit till Uppsala från USA, där han bor tillsammans med pianistkollegan och hustrun Shan-shan Sun. Jet lagen känns i fingrarna, säger han, när han sätter sig vid Steinwayflygeln, som Musikens Hus Vänner skänkt Uppsala Konsert & Kongress..
Han känner sig för. Den första sonaten liksom rinner ur hans händer över de svarta och vita tangenterna. Men Hammarklaversonaten - dramatisk och svårspelad, ett verkligt kraftprov - nej, den får vänta tills kroppen hämtat sig efter flygresan.
- Jag har en månad på mig att arbeta med den, säger han. Den hör till konserthelgen i mars, som avslutar evenemanget Tengstrand spelar Beeethoven.
Den här första helgen, 15-17 februari, ska han spela 17 sonater, bland dem Pathetique och Månskenssonaten.
Till Ludvig van Beethovens geni hör inte bara det för den tiden nyskapande och tekniskt avancerade, utan även förmågan att skapa melodier, som fastnat i människors minne århundradena igenom.
Per Tengstrand låter fingrarna löpa över klaviaturen under intervjun, och idel bekanta melodislingor klingar ut i det fönsterlösa rum, där Konserthusets två flyglar står parkerade mellan konserterna.
Det pyser ur luftfuktaren, ljuset från lysrören är skarpt, fotografen arrangerar alternativa ljuskällor, Per Tengstrand drar högerhanden genom håret och pratar om de två konserthelgernas frossande o ...
- ...Den här otroliga rikedomen som Beethovens sonater är! Jag spelar sonaterna i kronologisk ordning. De är skrivna under en period av 25 år. Naturligtvis märker man en utveckling. Det är tydligt hur Beethoven hela tiden utmanar sig själv och söker nya vägar att gå.
Ibland hängde tonsättarens samtid inte med. Just Hammarklaversonaten framfördes först 50 år efter hans död, av Frans Liszt. Samtiden ansåg att den inte gick att spela. Men i dag spelas den av pianister som vågar utmana sig själva:
- Den är sjukt svår. Och lång, över 40 minuter. Och man spelar mycket snabbt, som bara blir snabbare, i 17-18 minuter. Jag har svettats bort två-tre kilo när jag har spelat den. Har mätt.
Per Tengstrand demonstrerar. Händerna far kors och tvärs över klaviaturen, stämmorna i den polyfoniska musiken ligger än här, än där. Och tempot, som att ta Mantorpsbanan i 230 kilometer i timmen ...
Pianisten Tengstrand är känd för briljant spelteknik. Bakom den ligger, som han säger, ett evigt tragglande.
- Vi har två flyglar i källaren plus en elektrisk flygel framför tv:n. Där kan jag sitta och traggla samtidigt som jag ser på ishockey. En två och en halv timmes match är perfekt. Jag spelar hela tiden. Det skulle vara jättetråkigt utan tv:n ...
När det motoriska sitter är det dags för tolkningen. Då är det riktiga flygeln som gäller och en helt annan koncentration.
Den, som går på de sammanlagt tio sonatkonserterna under de två Uppsalahelgerna, blir kanske tillfälligt proppmätt vad gäller sonater. Men samtidigt är det ett äventyr som väntar. Från det mest subtila till "Sturm und Drang", från den unge fortfarande hörande Beethovens musiktänkande till den åldrade och döve tonsättarens mognad.
- Det finns ingen tonsättare som har sådan spännvidd som Beethoven, säger Per Tengstrand.