Bedövande vackert - men lite tomt

Terrence Malicks film handlar om en familj. Om en snäll mamma och en hård pappa, och de tre sönerna som kläms mellan dem. Om bitterhet och förlåtelse, om tillit och svek. Den handlar också om Gud, och sökandet efter Gud. Om skapelsen och universum. Om naturen, civilisationen och en uppsjö andra saker – gömda i Malicks symboltyngda bilder.

Kärnan i filmen är en ganska rak berättelse om en medelålders man (Sean Penn) som minns sin barndom i 50-talets amerikanska villaidyll. Det är ett fint spelat drama, med Brad Pitt som den diktatoriske pappan och Jessica Chastein som den helgonlika mamman.

Men Malick nöjer sig inte med den lilla världen, utan kommenterar historien med långa sekvenser av bombastiska bilder på galaxer och planeter, vulkanutbrott, undervattensliv och varma källor som bubblar och ryker – ofta ackompanjerade av dramatiska arior.

Det är bedövande vackert filmat och ibland fullt av mening, men lika ofta känns det slumpmässigt och tomt. När en scen med två dinosaurier på en flodbädd övergår i bilder på Saturnus och moderns berättarröst som säger ”mitt barn, jag letar efter dig” blir Malicks intentioner nästan komiskt dunkla. När han dessutom drar ut filmen till två timmar och nitton minuter förvandlas den till en angelägenhet för ett fåtal specialintresserade.