Beatles som gud skapade dem

Av bandets många planlösa repetitioner vaskade olika producenter fram skivan med samma namn, och när Wall Of Sound-gurun Phil Spector la feta stråkfonder till flera av låtarna gick själva livekänslan förlorad, det som var albumets grundidé. I synnerhet Paul McCartney har varit kritisk till hur Spector dränkte hans ballader i stråkar, men med nya Let it be ... naked rättas historieskrivningen till. Här hörs Beatlarna helt avklädda, som det var tänkt, utan stråkpålägg och studiotricks.Exempel på mellansnack och "spontana" jam har klokt nog rensats bort. Albumet koncentreras till själva essensen, de fullgångna låtar som bandet lyckades prestera, med en detaljskärpa och intimitet som klart överglänser den ursprungliga skivan. Det handlar mer om att lira jordnära rock än att skriva klassiker typ Yesterday, och man förundras än en gång över att Beatles var ett så bra rockband, "den bästa lilla orkestern i världen" som David Frost uttryckt det. Det gäller t ex I've got a feeling, eller gammeldags röjiga One after 909, fylld med George Harrisons lekfulla licks. Men Beatles hade inte bara en utan två duktiga rockgitarrister, det är faktiskt John Lennon som gör solona både i Get back och For You Blue.Så över till tvistefrågan om McCartneys The long and winding road gör sig bäst med eller utan stråkar. Jag röstar på det sistnämnda, i denna luftiga och rena tagning som låter mindre schlager och mer Beatles. Helt onödig är däremot den medföljande bonus-cd:n med ofärdiga låtsnuttar och prat, en påminnelse om hur ofokuserade Beatlarna var under stora delar av Let it be-sessionerna.