Man ska aldrig ge upp. En vacker dag, när man minst anar det, kan livsdrömmen slå in. Fråga bara Sixto Diaz Rodriguez.
I slutet av 60-talet uppvaktades han av etablerade musikproducenter som övertygade honom om att han skulle bli sin generations största artist. I förhandssnacket jämfördes han med Bob Dylan och förväntningarna var enorma.
Men när hans album väl kom ut så fick det dålig kritik och den förväntade försäljningen uteblev helt. Efter ett par år gav Rodriguez upp, lade gitarren på hyllan och försörjde sig som okänd byggarbetare i hemstaden Detroit.
Först 1998 gick det upp för honom att han sedan flera år tillbaka var en superstjärna – i Sydafrika. Där var man dessutom övertygad om att han var död, att han hade skjutit sig själv i huvudet under en konsert.
På något sätt hade en illegal kopia av hans album Cold fact letat sig till Kapstaden, kopierats och blivit ett inofficiellt ledmotiv för den växande anti-apartheidrörelsen i landet.
Flera år efter att rasåtskillnadspolitiken hade avskaffats så kunde den åldrade byggnadsarbetaren Rodriguez slutligen ställa sig på en stor scen i Kapstaden, ta emot publikens jubel och tydligt visa att han var allt annat än död.
– Tack för att ni har hållit mig vid liv, sade han.
Kanske kan historien om Rodriguez fungera som en tröst för andra artister som det aldrig riktigt har lossnat för. Faktum är att det finns fler exempel på att internationell framgång kan komma både sent och oväntat.
Under 1940-talet träffades några av Kubas allra bästa musiker på Buena Vista Social Club i Havanna för att spela tillsammans. Där och då föddes bland annat musikstilar som mambo och charanga.
Efter revolutionen fortsatte musikerna att underhålla, men då bakom en järnridå mitt i Karibien. I slutet av 1990-talet trotsade den amerikanska gitarristen Ry Cooder USA:s embargo mot landet och spelade in en skiva i Havanna tillsammans med de legendariska musikerna.
Skivan blev en stor succé och sedermera en långfilm som gjorde Buena Vista Social Club-musikerna, många av dem långt över 80 år gamla, till firade internationella stjärnor.
Kalla kriget delade obönhörligt in världen i två kultursfärer som väldigt sällan möttes. Den socialistiska världen hade sina stjärnor och den kapitalistiska sina. En av de stora publikfavoriterna i dåvarande Sovjetunionen var sångaren Eduard Khil, med sin djupa och varma baryton.
Efter att Sovjetimperiet föll samman levde Khil ett tillbakadraget liv som kabaretsångare, långt borta från rampljuset. Först 2010 dök ett av hans 70-talsuppträdanden, den käcka sången Trololo upp på Youtube och han blev omedelbart ett globalt fenomen.
På nätet genomfördes namninsamlingar där man krävde att Khil skulle ge sig ut på världsturné. Samtidigt stod journalisterna på kö för att intervjua honom. Det är inte svårt att förstå varför. Den som söker på Eduard Khil på Youtube, lyssnar på Trololo-låten och inte ler, den har ett hjärta av sten.
I somras avled Khil i sviterna av en stroke, men dagligen fortsätter han att glädja internetanvändare världen över med sitt trallande från 1976, en senkommen berömmelse som ingen hade räknat med.
Samma sak kan man utan vidare säga om det kanadensiska hårdrocksbandet Anvil. Efter att ha spelat på småklubbar i Toronto fick bandet den unika chansen att resa på paketturné till Japan 1984 med några av dåtidens allra största: Scorpions, Whitesnake och Bon Jovi.
Medan de andra banden blev miljonsäljande rockikoner så lyckades aldrig Anvil slå igenom, trots löften och förutsättningar. Bandet gav emellertid aldrig upp. I stället rockade de oförtrutet vidare i skymundan, ända till 2008 då en dokumentärfilmare bestämde sig för att följa dem. Resultatet blev The story of Anvil, ”Världens bästa rockdokumentär någonsin”, enligt somliga kritiker och en helt ny generation fick upp ögonen för musikerna som hade inspirerat så många andra stjärnor, utan att själva slå igenom, förrän nu.
Ett viktigt ord i sammanhanget är ”kult”. Många stjärnor som slår igenom sent är en sorts antihjältar, som ungdomen fattar tycke för. Det gällde inte minst elektrikern Arne Qvick från Bollnäs som spelade in sin stora och enda hit Rosen redan 1963.
Först 1969, efter att ironiska Uppsalastudenter hade börjat spela låten på fester, blev den så populär att den tog sig ända upp på Svensktoppen och blev till en odödlig klassiker.
På Uppsalas nationer lade sig många ned och grät av skratt när låten spelades. Hastigt och lustigt fick Arne ”Rosen” Qvick ge sig ut på turné.
Än i dag får 75-åriga Quick sjunga Rosen i alla möjliga sammanhang. Det kunde han knappast ha anat när han framförde den för första gången som 26-åring i en lokalrevy hemma i Bollnäs.