Bättre i praktiken än på pappret

På pappret är Weekend – med undantag för en detalj som jag återkommer till – en rätt konventionell historia. Två personer förälskar sig i varandra efter ett one night stand på fyllan. Tillsammans tillbringar de en helg lika innehållsrik som ett år.

När de inte har sex så samtalar de. Om relationer, barndomen, framtiden. Runt dem är det som om världen stannat upp. Men det finns en tragisk premiss för lyckan, nämligen att den är icke-förpliktigande och tillfällig. I samma stund som hägringen greppas upplöses den.

Nå, vad som mycket konkret skiljer Andrew Haighs film från den stora massan på samma tema är det faktum att kärleksparet utgörs av två män: den försiktige och fortfarande halvt garderobsinstängde Russell, och den extroverte, lite dekadente, aspirerande konstnären Glen.

Det låter som ett klyschigt bögpar. Men Weekend är inte i praktiken som på det där pappret. Den är inte konventionell, och ännu mindre klyschig.

Skådespelarna Tom Cullen och Chris New gör ett fantastiskt jobb med att ge sina rollpersoner en ibland hisnande djupdimension. Den växer fram allt efter som: Genom ett perfekt modulerat minspel, heta och realistiska sexscener (kanske lite väl utdragna), och framför allt: genom den ständigt pågående dialogen.

Visst är Weekend en pratig film. Ändå blir den aldrig ospännande eller formlös, Haighs balanserar nämligen malandet med en rytmkänslig klippning och ett lågintensivt exponerande av miljöerna kring kärleksparet. Där finns undertexten.

Världen har nämligen inte stannat upp på riktigt. Utanför bubblan fortsätter allt som vanligt: de oblyga blickarna, glåporden – hotet om våld. Man håller andan.